Tommy och Wero

Så att gå från att skära sig minst en gång i veckan till att inte göra det på 5 månader är inte att ta tag i sitt liv. Vad är att ta tag i sitt liv i din värld?

Jag kan förtydliga mig själv. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag tar tag i det, när jag vet hur. Att bara skita i det funkade uppenbarligen inte. Som jag skrev i ett sms förut (till Tomas för den som undrar) "Förlåt men jag skar mig igen...egnetligen tror jag att bästa sättet är att bara sluta, men då kommer jag göra det igen lagom till sommaren... Jag är sämst..."

Det där är min plan för tillfället, att bara skita i det. Men jag vet inte om jag orkar sitta här om fem månader igen och säga "fan, jag misslyckades". Att säga "nu ska jag aldrig mer göra det här!" funkar inte i min värld, för jag blir helt förstörd när jag misslyckas. Jag behöver delmål för att klara av saker. Det är det.

Gah. Fail. Jag vet inte ens varför jag förklarar mig för folk som inte ens vågar hitta på ett namn att skriva under med.

Jag hade inte skurit mig sen i augusti. Jag var grymt duktig. Jag insåg i förra veckan att det var för att jag hade Gud. Sen skar jag mig en gång. Sen gjorde jag det igen idag.

Ja, jag är arg på mig själv. Ja, jag ser det som ett misslyckande. Ja, jag inser att det inte hjälper. Ja, jag inser att ni bara kommer skaka på huvudet.

Egentligen borde jag nog vara stolt över mig själv. Stolt för att jag klarade mig såhär länge. Stolt för att jag var duktig och gjorde vad jag tror att Gud sa till mig. Men jag vet inte. Jag känner mig mer misslyckad. För att jag inte klarade mig längre, För att jag inte har bett Gud om förlåtelse än. För att jag inte vet om jag kommer klara av att sluta än. För att jag sårar människor. För att jag är kass.

Bajs. Nej, jag vet inte vad jag ska skriva. Jag vet inte ens varför jag skriver. Jag ville bara skriva av mig.

Ärligt talat. Ibland blir jag trött. Jag blir arg på folk som inte tar tag i sina egna liv, so what?

I'm happy. Och ja, jag gjorde det själv. Jag tog mig upp från ingenting själv. Ingen finns där för dig om du inte vill det. Och ingen kommer någonsin att ringa dig ifall att du kanske vill det, folk kommer ringa dig den dagen de vet att du vill det. Jag vet. Jag var också där. Jag satt också och trodde att ingen ville vara med mig, att ingen ville prata med mig osv. Tillslut tröttnade jag. Jag orkade inte gå omkring och tro att alla bara var med mig som en sista utväg, så jag gjorde något åt det. Sen blev det bättre. Helt plötsligt hade jag vänner som ringde till mig för att de ville prata med mig, inte för att ingen annan hade tid.

Jag antar att jag borde säga förlåt, förlåt för att jag blev arg på folk som inte kan ta tag i sitt liv. Men det är ingen som kommer göra det åt er. Så ni får helt enkelt göra det själva.

Aja. Jag vet inte vad ni vill höra. Och alla kommer bli arga på mig i alla fall. För att jag är lycklig, för att jag inte tänker se till att alla andra blir lyckliga förrens personerna har tagit tag i det själva osv. Men bli det då. Tro inte att jag tänker bry mig.

I'm like happier than ever. Seriously.

Aja, i alla fall. Jag blir så trött på alla människor som sitter där och ba "buhu, ingen ringer mig" Men gör något åt det då? Om ingen ringer dig så får väl du ringa någon istället? Svårare än så är det inte. DUH!

Aja, i alla fall. Jag och Mikko har myst i hans säng typ konstant, idag drog vi en vända på stan (jag skulle köpa HP5 filmen. Jag köpte ett par fina skor också för 99.50kr (ord pris. 499kr). Mikko köpte också skor. Och rakblad. Och strumpor. Nu vet ni det)

På onsdag ska vi till Stockholm. Jag vill träffa Tomas. Så det så. Och så vill jag shoppa. Jag vill köpa en ny tjocktröja. Så det så. Mikko kommer alltså få följa med mig till typ.. rock zone!

Aja. Nu ska vi mysa lite till :D <3

Nej, inte programmet. (Yes, jag fick till en vits xD)

I alla fall. Jag tror att allt är med. Har till och med fått med mig Mikkos presenter. (Vi kommer ju alla ihåg hur det gick förra gången, när jag glömde dem hemma xD)

Jag tror inte att jag har glömt något. Datorn ska naturligtvis ner också, men det är nog bara den kvar. Känns rätt bra.

Varför jag skriver det här vet jag inte. Antar att det är för att jag vill säga hej då. Vi vet ju hur kass jag brukar vara på att uppdatera när jag och Mikko kan vara tillsammans. Men jag ska försöka. Jag hoppas att ni förstår mig också, jag menar vi har inte träffats på tre veckor. Det känns faktiskt jobbigt. Hur mycket man än försöker låta bli så känns det jobbigt. Jag älskar Mikko. Mer än det mesta. Och att vara nära honom är liksom bland det bästa jag vet.

Hoppas ni förstår det.
Love <3

...and I'm the most pathetic person in the world.

Yay. Happy love <3

(För er som undrar fick jag ett sms som gjorde mig väldigt glad.)

Det tog inte på mig då. Jag klarade mig. Jag grät inte ens. Jag blev ledsen när folk pratade om döden, men grät aldrig annars. Sen bröt jag ihop efter det där bibelstudiumet. Men Jesper var där. Allt ordnade sig.

Sen ibland har jag fått ryck och sagt att Gud inte har förlåtit mig, att jag har gjort fel osv. Folk har lugnat mig genom att säga "det är bara din kropp som säger ifrån"

Det är klart som f*n att det är min kropp som säger ifrån. Men det gör inte saken bättre. Det var fortfarande fel. Det gör fortfarande ont. Nu. Nu gör det ont. Nu.

Jag fattar inte, när jag faktiskt kan prata om det behövs det inte. Jag gick en promenad med Jesper förut, då behövde jag verkligen inte prata om det, men nu när jag är ensam, de enda alternativen är att ringa Tomas eller skita i det så får jag helt plötsligt vara ensam. Jag fattar inte. Varför är det så egentligen? Det är ganska störande.

Fan jag gråter igen.

Min högsta önskan just nu? Att någon kom och höll om mig tills jag slutade gråta. Någon som kunde pilla i mitt hår och säga att allt blir bra igen. Jag är ett barn, inget annat. Ett barn.

Jag är sur. Igen. Jag är patetisk. Igen.

Jag hatar mig själv. I alla fall när jag beter mig såhär. Jag ska sluta fucka up allting. För någon gång måste jag ju lyckas hålla kvar någon hos mig.

Om jag bara inte hade velat dra det där skämtet. Om jag inte hade tyckt att det var roligt. Hur kan man fucka upp något så lätt? Jag menar. "Yay, jag vet att han kommer bli sur på mig, let's call him"? GAH. Jag är en idiot. Eller så har jag bara missförstått allt (som vanligt)

GAH. Jag vet inte.

Jag är bara sur. Förlåt.

Jag tyckte nästan att jag såg snygg ut innan jag hade plattat håret! När hände det senast?

Jag är hungrig (mamma ska gå och handla snart..funderar dock på att göra lite makaroner med ost.

Typ tio minuter senare
Jag hittade ost, makaroner och köttbullar = food <3

Jag hade egentligen tänkt skriva om alla krav man har på sig. Men sen kände jag att det kommer liksom inte bli något nytt, för även om jag är övertygad om att folk inte kan höra det för ofta. Ni vet, det där om att man inte ska lyssna på andra utan se till sina egna förmågor och så vidare. Grejt liksom. Det var inget nytt, eller hur?

Jag måste fortfarande packa. Men det löööööser sig. Det gör det alltid.

Jag satte mig och skrev lite på musiken istället xD Det gick inte så bra.. Men helt plötsligt så känns inte arbetet så långt. Och med tanke på att vi bara har det och historiaprovet första veckan så känns det helt okej :)

Nu ska jag platta håret.. sen ska jag packa, sen vet jag inte. Det beror på vad klockan blir.

Hinner nog med att skriva något vettigt sen innan jag drar i alla fall xD

Tänkte ha skrivit ett inlägg om vad som är en familj igår. Men jag sket i det. Dels för att det inte spelar någon roll, dels för att det bara gjorde mig ledsen. Jag har nämligen två familjer rent fysiskt. Men psykiskt har jag inte ens en. Jag trodde att jag hade det, men jag hade fel. Och det gör ont. Förlåt älskling, men jag vet att du inte ser det som jag och det är okej. I just wish I could know the feeling of having a family..

I alla fall. Jag måste packa idag. För jag åker 11:40 imorgon. (Tåget går 13:47 men jag ska käka lunch och sånt innan hade jag tänkt, det blir lättare så än att jag sover hos pappa inatt..)

Vad ska jag ha med mig? Den vanliga frågan. Jag ställer  mig den varje gång jag ska åka dit, och jag har åkt ganska många gånger nu.. Men jag ska ha med mig min bok (tärningsspelaren), Mikkos julklappar och födelsedagspresent. Sen ska jag ha med mig kläder, plattång och skyddsmedel. Lite smink. Påslakanset (struntar dock i dem om de inte får plats..). Jag ska ha med mig datorn och handduken jag har rödat ner med min nya hårfärg så att jag slipper förstöra en av Mikkos handdukar.. sen är det nog inget mer viktigt i alla fall xD

Hör av mig sen xD

Jag vill egentligen bara glömma allt jobbigt som händer under ett år när det blir ett nytt år och bara se tillbaka på det som var bra. Men vad var egentligen bra under 2008? Just nu ser jag bara ett enda stort mörker och om jag ska se ljus så blir det nog enskilda personer jag får vända mig till. Det går inte riktigt annars. Men jag ska göra så gott jag kan med att rada upp det bra som hände (och så tycker jag att vi glömmer, åtmindstone för en liten stund, allt dåligt som hände)

Anledningen till att jag kör på nummerlista är för att det är snyggare, jag skriver i den ordningen jag kommer på och inget annat..

1. Mikko - Ibland undrar jag vad jag gjorde utan dig, var jag verkligen så trasig som jag tror att jag var? Jag tycker om att låtsas att jag inte var det, men samtidigt så var jag utan halva mig. Det är en ganska stor bit. Dessutom vet jag att du är med mig, vad som än händer. Du var där när alla andra bara stack, du var där när jag inte kunde prata med någon annan, för att ingen annan förstod. Det är därför jag älskar dig, inte för att du är Johnny Depp eller Thåström (ni ser ju vilka förebilder jag har liksom ^^), utan för att du är du och för att du alltid är du, oavsett vad jag gör. För att du kramar mig när jag kastar matteboken i väggen, för att du pussar mig i pannan när jag gråter, för att du älskar mig utan att du förväntar dig något tillbaka (även om jag hoppas att du får ut någonting av det i alla fall ^^)
2. Milja - Ibland undrar jag vad det hade blivit av mig utan dig. Jag har inte riktigt några ord som kan beskriva vad jag egentligen känner heller. Jag vet att jag kanske inte alltid säger det du vill höra, eller det du behöver höra. Men jag gör mitt bästa.. Jag vet också att jag älskar dig och att jag kommer finnas där för dig när som helst. Även om vi är 40, gifta och har tre barn var, inte har pratat på 20 år och sist vi pratade sa att vi hatar varandra så kommer du fortfarande få ringa mig om du behöver mig. Alltid. När du vill.
3. Tomas - Jag har inga ord egentligen. Ibland känns det som att du har varit där hela mitt liv. Som att du redan vet allt om mig. Men du har inte ens kännt mig i ett år. Det känns väldigt skumt. Men det det faktum att du faktiskt säger sanningen till mig gör att jag just nu inte vet vad jag ska skriva. Det faktum att du kan säga till mig att gå och lägga mig när jag säger att jag ska ta livet av mig, det är ingen annan som gör det, men jag är väldigt tacksam för att du faktiskt åtminstone verkar ta mig på allvar. Jag vet att jag är en hemsk människa ibland och tar för givet att du ska orka, eller vilja för den delen, prata med mig alldeles för ofta. Nej jag vet inte vad jag ska skriva. Jag älskar dig, väldigt mycket. (Sen tror jag att jag bör säga förlåt också. Så förlåt mig?)
4. Robotlaget - Jag vet att inte ens hälften av er kommer läsa det här, men jag tror att det är värt att skriva det i alla fall. Fattar ni hur mycket vi har varit med om, tillsammans? Jag tror inte jag gör det. Men jag menar, vi har gått i samma klass i en evighet. Vi har fått stå ut med Jonas och Oscars dumheter i flera år (av någon konstig anledning har vi i och för sig gjort det frivilligt.. vad det tyder på är dock ett annat inlägg..). Vi har roat oss med att leka med lego, skratta, gråta, bråka och bara vara tillsammans. Men jag har aldrig ångrat det (kanske lite första dagen på tävlingen i Japan kanske.. men bara lite..). Poängen är att oavsett vad vi gör tillsammans så blir det bra i slutändan. Jag menar, jag känner ingen annan som kan tänja på reglerna lite för mycket, skälla på dommarna och säga att de har fel, för att sedan inse att "ojdå, vi hade fel" samtidigt som någon annan inser samma sak och ger oss dem en ny chans, för att sedan rätta till det man gjort fel för att bli freaking bäst. Och nej, det handlar inte bara om att vinna, men det känns väldigt bra när man gör det.
5. Mina vänner - (Nu närmar vi oss slutet på listan och som det ser ut nu, om man räknar med den här punkten så är Milja med på 3 av 5 punkter, Tomas, Mikko och resten av robotlaget är med på två.. så att vi har koll på ställningen liksom ;) ) There are no words. Ibland känns det som att ni lämnade mig, allihop ett tag i sommras, ganska många var borta ganska långt borta under hela hösten också, jag tror i och för sig att jag drog mig undan ganska mycket också..Men i alla fall. Jag tänkte mest säga att oavsett om ni finns där dygnet runt eller inte, så älskar jag er. Poängen är inte att jag behöver 123456543 vänner som jag kan ringa mitt i natten, det räcker med typ tre, för sen har alltid någon svarat tidigare i alla fall ;) Jag behöver någon som jag kan umgås med, utan att behöva vara jättedjup hela tiden. Bara för att. Det gör livet mycket enklare, och det är därför jag älskar er.

Det där är nog ganska mycket hela min lista. Jag tänker inte skriva med min familj, även om min pappa har visat sig vara en mycket stadigare klippa än jag någonsin trott nu de senaste månaderna, så känner jag inte att det är någon idé att skriva varför. Ni har fått veta det ni behöver veta. Det räcker. Återkommer senare med lite annat xD

Ja, jag hade också tänkt skriva en resumé. Men den får vänta. Vet ni varför? Jo, den kan vänta för att året är faktiskt inte slut än. Tänk om något jätteviktigt händer ikväll, och så får det inte vara med på resumén? Det vore ju tragiskt. Därför avvaktar jag tills året faktiskt är slut.

Jag ska snart in till stan. Eftersom jag och Stina aldrig hinner umgås annars så ska hon hänga med mig i jakten på den svarta BH:n jag ska ha ikväll. Tror inte Milja hade velat följa med då i alla fall xD Ibland kan man tro att jag är tjej, speciellt när jag shoppar underkläder xD

Aja, nu måste jag dra till bussen strax xD

Hörs nästa år :D

Gott nytt år :D

P.S.. Mikko har landat i Toronto och han mår tydligen bra xD <3

Seriöst. Jag hatar att det aldrig händer när man inte ska göra något vettigt. Men om man ska upp tidigt, eller om man ska vara vaken länge, eller om man måste koncentrera sig mycket dagen efter. Då, då händer det mycket oftare. Att man inte kan sova. Inatt kunde jag inte sova för att jag var rädd. Mikko flyger hem till sina föräldrar just nu. Jag var rädd att något skulle hända honom. Jag är fortfarande rädd. Men efter att ha blivit försäkrad genom aftonbladet att det inte har hänt några flygkrasher så är jag lite lugnare (de kanske inte går att lita på till 100% om vad de skriver, men de är snabba på att uppdatera och de missar inte en flygkrash..)

GAH. Jag vet inte. Jag är trött (jag blev precis osäker på om aldrig stavas med ett eller två L..typ "men är det inte alltid som aldrig stavas med två L?" FAIL!)

Vad gör man åt sina problem?
Att ett plus ett plötsligt blir tre?
Det är en enkel ekvation,
men ändå blir det fel?

Man räcker upp sin hand,
väntar på hjälp.
Hjälpen kommer,
men ändå blir det fel.

Man försöker själv på nytt,
pusslar om bland x och y,
det är en enkel ekvation,
men ändå blir allting fel.

Vad gör man åt sina problem?
När allting ändå bara blir fel?

Jag ville skriva någonting som någon faktiskt kunde tycka om. Jag tror jag failade. Jag försökte rimma, det gick inte, rimmande dikter är verkligen inte min grej. Jag försökte få fram en poäng. Och för mig blev den ganska tydlig. Men jag antar att det är så det brukar vara.

Såja, skratta ni, jag säger ju att jag inte kan skriva längre >.<

Jag vill skriva dikter. Många dikter. Fina dikter.
Jag kommer ihåg tiden då jag kunde gå in på sockerdricka, tänka "ja, jag ska skriva en dikt", välja en kategori och skriva ut efter det. Det går liksom inte längre. Jag tror att det är för att jag är glad. Men jag är ledsen ganska ofta, och jag kan inte skriva då heller. Tänkte i alla fall försöka skriva nu. Återkommer senare med resultatet. Något måste ni ju få skratta åt. Snart är det ett nytt år, och då kan vi glömma sånt ;)

Ni som aldrig behöver sova ensamma, eller ni som alltid sover ensamma kommer verkligen inte att förstå mig. Men ni andra kanske förstår.

Jag hatar att sova själv. Jag vaknar ofta på nätterna och tror att det jag precis har drömt har hänt på riktigt. Nu på senare tid har jag drömt mer och mer mardrömmar (vad mina mardrömmar handlar om är irrelevant för tillfället..).

I alla fall. Jag sover bättre när jag har Mikko brevid mig. Dels för att jag vet att jag när som helst kan rulla runt och lägga mig i hans famn. Dels för att jag också vet att det som har hänt i drömmen inte kan vara sant, för han ligger ju där brevid mig, oftast så sover han, vilket också gör mig trygg.

I alla fall. Just nu så önskar jag bara att jag slapp sova ensam de nätter som är kvar tills han kommer hem. Visst, imorgon natt ska jag sova hos stina.. men Milja på en madrass, jag på en och Stina i sin säng (det är så jag antar att det blir i alla fall) är inte riktigt samma sak som Mikko i samma säng som mig. Det är definitivt inte samma sak eftersom jag inte tänker rulla runt och lägga mig i Miljas famn.. Det skulle liksom bli... konstigt?

Jag har verkligen ingen lust att göra någonting idag. Ett stort glas saft, mina nachos som ligger i köket och en bra film, sen kan jag ligga i sängen resten av dagen. Samtidigt så vill jag göra något vettigt. My mind is confusing me.

Jag funderar på vad jag egentligen vill göra idag. Ingenting säger min hjärna. Men samtidigt så vill jag göra massa saker. Jag vill gå ut och fota, jag vill titta på film, läsa bok, prata med Mikko och allt sånt där. Men inget av det är särskillt krävande, och det är liksom ingen som tvingar mig att göra något. Därför kommer det sluta med att jag ligger och slappar i min säng hela dagen. Fail kan man tycka, jag tycker att det är ganska skönt..

Köpte för övrigt en ny Harlan Coben bok förut. Den verkar rätt bra. :)

Var och handlade med mamma förut. Köpte present en till Mikko och två till Stina och så en till mig själv.. Sen köpte mamma jordgubbsvin som vi ska dricka imorgon. Det ser gott ut.

På tal om ingenting så är jag hungrig. Det erbjuds rester av julmaten idag till lunch och sen blir det potatisbullar, blodpudding och bacon till middag. Jag är en sucker för blodpudding, det kan jag erkänna direkt. Jag kan inte äta det för ofta, men jag tycker att det är grymt gott ibland. Men nu tror jag bestämt att julskinkan kallar på mig..

Later.

Jag blir så trött.
Jag har ett antal killkompisar (läs; 3) som jag kan säga typ vad som helst till. Men när man pratar om saker som killar tycker är jobbiga (typ vissa sex bitar, manlighet och sånt) så blir killar ibland väldigt stela och kan inte riktigt erkänna hur det egentligen är. Åtmindstone så känns det inte så.

Men det kanske är någon grej med killar, att ni blir helt nervösa när ni måste prata om saker som ni tycker är lite jobbiga. Speciellt om ni har dåliga erfarenheter?

(jag kanske bara har otur med vilka killar jag känner annars ;))