Tommy och Wero

Nu sitter jag här igen. Och undrar vad som egentligen hände. Var det fel av mig? Att faktiskt lyssna på dig, göra som du sa. Var det fel att jag ringde dig inatt? Jag vet att du låg och sov, att jag väckte dig. Jag hatar mig själv för det. Jag gör verkligen det. Men jag kunde inte sova, jag kunde inte tänka. Det var så mycket som hände. Det är så mycket som händer. Hela tiden. Och jag orkade inte längre, jag gjorde verkligen inte det. Förlåt. Förlåt. Förlåt, om jag har sårat dig. Förlåt, det var verkligen inte meningen. Du sa att jag kunde ringa, du sa att du skulle ha tid att prata, jag litade på dig, jag trodde dig.

Jag vill försöka förklara hur mycket jag vill att du kommer hit, att du är här och håller om mig. Att jag fick berätta för dig hur mycket jag älskar dig. Att jag fick berätta för dig att jag inte vill vara utan dig. Att du tillslut skulle förstå vad jag egentligen försöker säga till dig. GAH, jag vet inte hur jag ska säga det här. Kom hit. Det här börjar kännas som en dålig amerikansk B-film, det kommer sluta med att jag springer efter dig i en mörk gränd i ösregn för att ta tag i din axel, vända dig om och säga att jag älskar dig för att sen kyssa dig medan det regnar massor på oss. Jag vet, jag har en romantiserad bild av kärlek, förlåt för det. Men jag vill nästan att det ska bli så, jag vill höra dig säga att du älskar mig. Men det finns många saker som jag vill. Aja, jag älskar dig. Det är det som är huvudsaken.

Sitter och har TMS (igen) jag förstår inte varför vi gör det här, jag önskar att vi slapp. TRÅÅÅÅÅÅK >.<

Tänk om morfar dör. Tänk om han faktiskt gör det. Tänk om det bara tar slut. Jag är rädd, jag är livrädd. Det är inte bara vem som helst vi pratar om, det är min morfar, jag älskar honom så fruktansvärt mycket. Men det spelar ingen roll, för det går inte att prata med honom, han är inte kontaktbar. Det är värdelöst, jag kan inte ens prata med honom. Tänk om det är sista gången jag ser honom, och jag kan inte ens säga hej då? Tänk om det tar slut nu. Jag vill inte. Jag vill verkligen inte. Jag vill inte att alla bara ska försvinna. Jag vill inte vara ensam kvar.

Döda mig medan det fortfarande går?

Det var friluftsdag idag. Det var väl skoj, om man bortser från allt som inte var skoj. *wero gör en lista*

1. Jag som är dum nog till att gå av på fel busshållsplats och typ vara jätte elak mot milja.
2. Regn, regn och åter regn. Jag hatar att vara genomblöt.
3. Det är höst = det är kallt. Jag frös.
4. Folk som vill att man engagerar sig och spelar fotboll och brännboll eller amerikansk fotboll eller springer osv.
5. Kall äcklig mat när det enda man egentligen vill ha är en STOR kopp kaffe.

Det suger med friluftsdagar, dom får mig att längta efter typ lektioner och läxor och sånt. Jag hatar friluftsdagar. och just nu hatar jag min kamera för att den inte kan ljuga så att jag kan se åtmindstone lite snygg ut >.<

Det är verkligen som att få krupp. Okej, jag ska inte ljuga och låtsas som att jag kommer ihåg hur det var att vara tre månader gammal och inte kunna andas, men jag tror att det kändes såhär. Jag har så mycket i mig som jag bara måste få ut. Så mycket tankar och känslor. Fattar du hur jobbigt det är att försöka förklara för dig hur jag känner när du redan har sagt att jag ska glömma allt som har med killar att göra, vad vill du egentligen? Att jag ska bli lesbisk? Jag förstår inte. jag förstår verkligen inte. En vacker dag kanske jag förstår, men det kommer ta lång tid och när jag förstår har du redan sprungit och gift dig med någon tjej som bara vill ha dig för att du är snygg, för det är du. Så in i helvet. Men det har inte riktigt med saken att göra, saken är den att jag hade tyckt precis lika fruktansvärt mycket om dig i alla fall, även om du hade varit ett träsktroll eller en ko eller vad som helst. Det är inte din kropp jag är kär i, det är dig. Visst, det är kanske lite som alla säger, du kan få vem som helst att bli kär. Men jag vill tro att det är annorlunda, och även om jag vet att jag kommer se tillbaka på det här om ett år och säga "Guuuuud vad fånig jag var" jag vet ju det. jag vet att jag kommer gråta för att du inte vill ha mig också. Men mest kommer jag gråta för att jag inte kan säga till dig att det faktiskt är dig jag är kär i.