Tommy och Wero

Jag har inte bloggat sen i måndags, måndagen tog en oväntad vändning och det ägde. Tisdagen tog en ännu mer oväntad vändning och det ägde ännumer. Mer än så tänker jag inte säga här just nu ;)

För tillfället är jag hos Mikko, det går faktiskt över förväntan - vi kommer rätt bra överrens och vi umgås utan att det är extrem-akward hela tiden. Jag kommer sakna honom sen när han åker till Kanada - det ska ni ha klart för er. Mikko är en grym människa och jag är glad att ha honom som vän.

Men inspiration till att blogga har jag verkligen inte, för allt jag vill skriva vill jag samtidigt hålla utanför bloggen för att jag vet att en massa folk som jag inte vill ska veta saker läser här - och det skulle bli konstigt. Jag återkommer när jag har mer inspiration till något vettigt.

Människor behöver mig. I alla fall ibland. Det har jag insett den senaste tiden. Det gör mig, hur hemskt det än låter, glad. Inte att de mår dåligt och behöver någon, men att de när de mår dåligt vänder sig till mig. Shit vad jag är egoistisk. Fast det är inte så jag menar - jag tror att det mer handlar om att det här är människor som vill att jag ska finnas där när de behöver mig och som kommer finnas där när jag behöver dem, eller som redan finns där när jag behöver dem.

Den senaste tiden har jag kommit väldigt nära två personer, jag är otroligt glad att jag har båda två. Förhoppningsvis så vet de vilka de är och kan ta åt sig av det här - för de förtjänar varenda liten liten liten del av det.

Jag var på Elmia med en av de här personerna igår, det ägde. Det gjorde mig jätteglad att få komma bort en stund från allt jobbigt och att bara hänga med trevliga människor och att få göra roliga saker. Och att göra det med en av sina bästa vänner gör knappast saken sämre :D

Idag ska jag hem till den andra personen i fråga - det blir väl typ till att titta på film för vår del, trevligt trevligt. Ska sanningen fram så tror jag att vi båda behöver det och att det är bättre att umgås med någon istället för att dra sig undan och hitta på något att göra helt själv hela tiden, vilket jag vanligtvis gör.

Dessvärre gör mitt huvud ont idag, det suger. Men jag klarar mig väl antar jag - lite sällskap och lite slappande så går nog det också över. Musik på bussen också så :D

Jenny skrev en kommentar och frågade varför Gud inte skapade liv på alla planeter om han nu skapade liv på vår planet.

Jag tycker att det är en jätteintressant fråga, men det är inget som jag har tänkt speciellt mycket på. Men jag frågade några av mina vänner som också är kristna - och ingen hade ett vettigt svar. Jag tror inte att det är något som speciellt många funderar så mycket på. Vilket är lite konstigt, eftersom det är en rätt vettig fråga - och man kan säkert föra ett väldigt intressant resonemang kring det.

Vad jag å andra sidan kan tänka mig, är precis vad min fysiklärare pratade om härrom veckan, att man om antar att universum är skapat för människan kan göra antaganden som man sedan kan bevisa stämmer. Jag hittar inget om det här på nätet, men han sa att han hade någon bok på ämnet - jag ska fråga honom om den efter lovet.

Men säg att universum skapades för människan, att det skapades för att tillfredställa våra behov på ett så bra sätt som möjligt. I så fall blir det inte så konstigt att Gud bara skapade liv på en planet, eftersom det är här allting är perfekt för oss. Visst, han hade kunnat skapa olika raser på andra planeter, en icke-kol baserad livsform på en kolfri planet eller vad som helst, men vem säger att det inte finns liv på andra planeter? Jag är inte helt övertygad om att det inte gör det faktiskt, även om jag finner det rätt så otroligt.

Plötsligt förstår jag varför jag behöver en kristen pojkvän. Jag kanske inte har något enormt behov av att prata om Gud konstant, men jag behöver i alla fall få möjligheten att göra det när det behövs. Jag tror nog att det är viktigare att göra det när det behövs än att göra det bara för pratandets skull.

Framförallt så är det just den där frågan i rubriken jag vill kunna ställa. Jag insåg det förut, när jag låg och mådde som sämst (jag har varit magsjuk idag för den som inte vet det) att jag behöver någon att kunna fråga om den kan be för mig. För annars känns förhållandet rätt konstigt...

Jag har ett nytt motto - Det löser sig. Egentligen så är det väl inget motto, och jag har inte valt det själv. Men jag sa det till Peter ett par gånger, och han bestämde mer eller mindre att det var min grej liksom. Att det löser sig. Och det gör det, jag tror verkligen det.

Allt suger ibland, för tillfället suger mitt liv lite extra mycket. Jag trodde att jag skulle sitta ensam hemma hela lovet och ha allmänt tråkigt. Men nu verkar det som att jag nästan inte kommer vara hemma på lovet. Vilket äger - för jag vill verkligen inte vara här, det suger sjukt hårt.

I alla fall, imorgon ska jag ha filmkväll med Stina, torsdag ska jag nog träffa Milja (om jag inte är alltför trött efter filmkvällen), fredag ska jag träffa Peter, lördag vet jag inte vad jag ska göra men det är påskafton så det finns säkert något man förväntas göra, söndag åker jag till Elmia med Tommy och halva hans släkt (den manliga halvan verkar det som) och sen måndag ska jag plugga.

Totalt sett så verkar det bli ett bra lov. :) För saker löser sig i slutändan. Jag är fortfarande lite orolig för vissa saker, en jag har vänner och grejer - så det löser sig. :)

Jag ställer mig rätt ofta frågan - varför är jag vän med den här personen? Oftast så har jag ett bra svar på frågan också, för mina vänner äger, så det är inte så svårt.

Men varför har vi egentligen vänner? Jag vet varför jag har vänner, för att mina vänner är bäst och för att jag inte hade klarat någonting utan dem. Utan dem hade jag legat i min säng med sönderskurna armar och inte orkat röra på mig. Utan mina vänner hade mina dagar varit en enda svart-vit dimma, nu glimmar min vardag i mer färg än chokladfabriken i Charlie and the chocolate factory.

Jag önskar och ber att alla ska få ha lika grymma vänner som jag, för grymma vänner ger en grym vardag, vilket ger ett grymt liv.

Så om du räknar dig själv som min vän - ta åt dig, du är grym och jag älskar dig <3

Idag sög. Och idag var AWESOME! Jag vet - det låter som en minst sagt omöjlig kombination, men så var fallet idag. Idag sög eftersom det hände tråkiga saker, idag sög för att jag blev ledsen och började gråta.

Idag var awesome för att jag hade en famn att gråta i, idag var awesome för att jag fick hänga med awesome människor och idag var awesome för att jag var på bra humör.

Ibland fattar jag inte grejen - varför kämpa för något man ändå inte vill ha?

För att få behörighet till högskolan så läser jag ju som bekant Kemi A på egen hand, det går finfint för det mesta (jag lägger ner typ ingen tid alls på det så ^^) MEN ibland så kommer det mejl från ansvarig lärare om att "på fredag är det prov" - sen vet jag liksom inget mer än det. Det suger verkligen jättehårt. Nu gissar jag att han förväntar sig att jag ska göra prov med honom på fredag, men dels så har jag andra lektioner då och dels så har jag ingen aning om vad som kommer på provet - nej, jag vet ju vem jag måste få tag på imorgon i alla fall ^^

Dessutom har jag en inlämning tills EFTER studenten! Det här går verkligen inte för sig - prata med honom i morgon? Jo tack!

Nu å andra sidan så sitter jag och gör ingenting - smsar lite, msnar lite - jag har blivit social tror jag. Men det är väl bra antar jag. Jag trivs rätt bra med det i alla fall. Förändringar än nog bra... MEN jag stör mig fortfarande lika mycket på att vissa människor ALDRIG kan sluta klaga. Så det så! Nu har jag skrivit ett lagom surt inlägg också ;)

Ibland läser man något och tänker - varför skriver de om mig? Jag gjorde det idag, men det var inte om något sånt där som man skulle vilja läsa om sig själv i, det var något helt annat.

Det skulle ha kommit en bild på texten i fråga, men blogg.se's bilduppladdning verkar inte må som den ska idag. Så jag kopierar in texten istället.

1. Söker du ideligen uppskattning och godkännande?
2. Har du svårt att se dina egna förtjänster?
3. Är du rädd för kritik?
4. Pressar du dig själv för hårt?
5. Har du haft problem med något eget tvångsmässigt beteende?
6. Är du perfektionist?
7. Känner du dig ängslig när allt går bra för dig, och räknar du ständigt med att problem ska dyka upp?
8. Upplever du livet mer intensivt mitt i en kris?
9. Känner du fortfarande ansvar för andra precis som du kände ansvar för alkoholmissbrukaren i ditt liv?
10. Har du lätt att bry dig om andra men svårt att bry dig om dig själv?
11. Isolerar du dig från andra människor?
12. Reagerar du med ängslan på auktoritära och arga personer?
13. Känner du dig utnyttjad av andra människor och av samhället i allmänhet?
14. Har du problem med intima förhållanden?
15. Förväxlar du medömkan med kärlek, så som du gjorde när det gällde alkoholmissbrukaren?
16. Drar du till dig och dras du till människor som tenderar att  ha ett tvångsmässigt beteende?
17. Klamrar du dig fast vid förhållanden därför att du är rädd  för att vara ensam?
18. Misstror du ofta dina egna och andras känslor?
19. Tycker du det är svårt att uttrycka känslor?
20. Tror du att en förälders alkoholmissbruk kan ha påverkat  dig?

Det skrämmer mig faktiskt rejält att jag ser mig själv i det där. Jag var till och med tvungen att fråga Mikko, som fortfarande är den som känner mig bäst, om det där var jag. Och han tyckte också att det var jag.

Varför det är skrämmande? Jo, för att det är en text om handlar om barn till alkoholister. Jag vet att min mamma har ett problem, eller i alla fall att hon har det ibland. Jag har skrivit om det här i bloggen tidigare, men det har aldrig blivit något "allmänt" liksom. Men jag orkar inte smyga med det, jag orkar inte ljuga längre. Och visst, jag vill inte prata om det - men jag känner igen mig själv för mycket i det där för att kunna skita i att bry mig...

Aja, nu har jag fått klaga lite på det också ^^

Sådär ser den ut, sidan där man gör sin studieanmälan. Sista steget alltså. Jag vågar verkligen inte trycka på knappen. Tänk om jag gör fel, tänk om jag ändrar mig.

Jag vet, jag är fånig. Jag vet vad jag vill och jag tänker se till att göra det, men tänk om. De där tänk om:en börjar gå till en överdrift. Det största tänk om:et jag har är "tänk om jag inte kommer in" - men helt ärligt, varför skulle jag inte komma in? Förra året var intagningspoängen 11.60 - jag kommer inte hamna under 17,5 (om ens det) så långe jag inte skolkar resten av terminen. Jag är bara lite nervös för att det ska bli fel.

Däremot så kan jag faktiskt inte söka än, jag måste prata med Sonja först. Eftersom jag läser mer än 2500poäng så kommer jag lägga vissa av mina betyg på ett samlat betygsdokument som jag inte vet om jag behöver skicka in eller inte, så jag måste i alla fall vänta tills imorgon med att söka. Tills dess kanske nervositeten lägger sig.

USCH! Jag hatar att göra val!

Alla har nog någon låt som alltid får dem sådär extra glada - min är inte speciellt glad, men den gör mig så otroligt glad ändå.

Today is a good day. Den är inte speciellt happy egentligen, men när solen skiner, man plockar fram vårjackan och ett par tunnare skor så är det första jag alltid sjunger "Today is a good day"-refrängen. Den gör mig så glad att det liksom inte finns med på kartan.

Ville bara säga det, eftersom idag är en bra dag - idag ska jag först gå ut och gå med Sally, sen ska jag åka till Mariestad och hänga med Tommy, sen ska jag troligtvis ut och provåka Volvo S80 med pappa och Marielle. Även om det gör ont i mig att vi ens överväger att skaffa Volvo, det räcker väl med att vi har tittat på hund?

Today is a good day!

Det är väl så, människor hittar alltid något att fira, men idag är det värt att fira. Idag är det International pi-day. Pi-dagen på svenska. Detta eftersom man i USA skriver månaden före datumet, och det på så vis blir 3.14 idag, pi!

Dagen till ära så hittade jag den här sidan. Piday.org är pi-dagens officiella hemsida och de har en egen webshop. Inte så konstigt med de sålde så roliga saker att jag var tvungen att visa det för er.


Det är en klocka som mäter tiden i radianer - vad mer kan man behöva? Det där gjorde min dag som annars kommer bli rätt tråkig. Klockan kostar $12 och finns på den här adressen.

Jag har så mycket att tänka på hela tiden, det är helt sjukt. Och tiden går så snabbt, det är typ tre veckor kvar till påsklovet - w00t liksom?

Jag hade Fysik B prov igår - jag fick G, JAG FICK G! Jag trodde inte att jag var SÅ kass, men jag antar att jag är det. Pratade med Daniel efteråt och han sa ungefär att det fortfarande inte är kört vad det gäller MVG:et. Men jag vet inte om jag orkar, samtidigt så är det en 150p kurs - så att få ett MVG i den skulle ju inte sitta fel. Hade mitt första matte E prov idag också, det gick väl sådär - ett VG borde det bli i alla fall. Oavsett, det löser sig.

Nu har jag i alla fall ledigt i fyra dagar och de dagarna tänker jag spendera med att ta det lugnt. Spela lite Heroes of Might and Magic 3 och slappa typ. Jag ska ev. åka till Göteborg på måndag, men för tillfället känns det inte som att det kommer bli av. Dessutom ska jag träffa Tommy, det tänker jag se till att det blir av! (Tommy är syster precis som jag för er som undrar...)

För övrigt så fattar jag inte hur folk kan vara så korkade. Jag blir galen på korkade människor som inte fattar vad man säger - jag förstår inte hur man kan umgås med sånna människor. Folk som man får förklara varenda skämt för och som man måste förtydliga varenda mening för att få dem att förstå. Frustrationen är total.

Igår blev jag så fruktansvärt lycklig. Ni förstår att i lördags så pratade jag och Mikko och han tyckte att han behövde få lite space, lite tid att tänka. Vilket jag inte lyckades ge honom i helgen av diverse anledningar som jag inte tänker lägga upp på bloggen. Hur som helst så skrev han till mig på msn igår kväll. Bara det där hej:et fick hela mig att skina upp, vi pratade lite och han sa att han hade hunnit tänka en del. Och att han verkligen vill vara min vän. And that's kind of when it hit me. Han vill vara min vän. Det är inte som att han försöker vara min vän för att han vill vara snäll mot mig utan han vill faktiskt vara min vän. Jag betyder något för honom och han vill inte förlora det.

Egentligen så tror jag att det här är helt rätt, jag tror att det är meningen att det ska bli såhär av någon anledning. Jag tror att det är meningen att han ska åka till Kanada (vilket han för övrigt är på god väg att göra - vilket är typ massa awesome :D) och att jag ska få klara mig utan honom uppe i Västerås. Sen när han kommer tillbaka så tror jag att det kommer bli grymt mycket lättare för oss att kunna umgås som vänner. Även om vi ska göra i alla fall ett försök med att göra det innan han åker, jag måste ju trots allt få tillbaka min gitarr.

Men inlägget fick ju rubriken "Tankar om vänner" - än så länge är det mest bakgrundshistoria ;) Jag låg vaken ett tag i natt och tänkte på det där med vänner, för vänner är rätt mysko egentligen. Man litar blint på att de kommer vara där när man faller och oftast så är det någon där, men jag känner att det oftast inte är den man tror ska vara där som fångar en. Är inte det väldigt mysko egentligen? I mitt fall så föll jag rätt långt ner när jag och Mikko gjorde slut och på något sätt så var det inte de där vännerna jag trodde skulle fånga mig som gjorde det, det var människor jag knappt har pratat med på två år som fångade mig. Människor som jag innan det här knappt räknade som mina vänner längre. Det gör mig glad, för det får mig att tro att kärleken till vänner inte dör bara för att man inte umgås på ett tag. Och det gör mig så fruktansvärt lycklig, det är sådana saker som får hela min värld att snurra. Vänner som finns där trots att man inte tror att de ska göra det.

Jag vet att jag vid ett tillfälle för ett par veckor sedan pratade med Mikko och vi pratade om vänner och jag konstaterade att jag inte hade några egentliga vänner utom honom (ni vet, jag var sådär lagom ledsen som man är ibland..) och såhär på efterhand så känner jag mig så korkad, vaddå att jag inte har några vänner? Jag har ju typ världens bästa vänner som när jag har totalignorerat dem i typ två år tar tillbaka mig som om ingenting har hänt. Därför älskar jag mina vänner.

...att någon kunde svika mig mer än så.
...att någon kunde såra mig mer än så.
...att någon kunde göra mig mer besviken än så.

Vad gjorde jag för att förtjäna det här? Är jag inte bra nog nu igen?

Mer behöver man inte tillägga.

Ärligt talat - jag försöker att klara mig själv, men jag vet inte riktigt hur det går. Jag klarar mig bättre själv nu än jag har gjort förut - men ärligt talat. Ibland gör det mig bara så ledsen, ibland vill jag bara ha en kram.

Jag har alltid ansett att jag inte har några drömmar. Drömmar är för människor som inte lyckas. Jag har haft mål med mitt liv, och jag misslyckas inte med mina mål. Så är det. Drömmar är något som man liksom inte uppnår utan något som man bara drömmer om hela livet och som man aldrig riktigt gör. Mål är något man strävar emot och som man slutligen kommer till.

Men de senaste dagarna har jag fått omvärdera det där lite. För jag kanske har drömmar i alla fall, jag vill väldigt gärna ha drömmar om inte annat. Drömmar om att få göra både det ena och det andra, drömmar om att få köra en formel 1 bil och att någon gång få vara sjukt vacker har jag redan, men sen då? Sen tar drömmarna liksom slut.

Båda är något jag aldrig kommer att uppleva. Jag kommer aldrig få köra den där formel 1 bilen, jag kommer heller aldrig att bli sådär vacker som alla kvinnor är när de gifter sig. Varför drömmer jag i så fall om det? Jo, för att det får mig att gå upp på morgonen - det får mig att hoppas på att jag någon gång ska få göra saker för mig, för min skull, utan att behöva tänka på andra och vad andra tycker. Men samtidigt så tror jag inte att jag någonsin kommer att göra det. Jag tror inte att jag kommer att köra någon formel 1 bil och bara för att jag gifter mig så tror jag inte att jag kommer att vara vacker, för det är inte sån jag är. Jag lyckas inte med mina drömmar, utan bara med mina mål. Jag har mål också - jag ska jobba med robotar och AI - det är något jag verkligen vill och något som jag brinner för.

Egentligen så kanske det är det drömmar handlar om? Att man hittar något man brinner för? Jag vet inte - vad som är en dröm eller inte är nog upp till var och en att bestämma. Jag vet att jag nog har ett par drömmar i alla fall, även om jag egentligen inte vill det. Även om jag tycker att drömmar är för misslyckade människor som inte lyckas med någonting. Jag hoppas bara att jag ser till att lyckas med mina drömmar så att jag inte ligger där på dödsbädden och säger "jag önskar att jag hade gjort det här också". För jag vill inte misslyckas.

Det har gått ett tag nu och sakta men säkert så börjar saker och ting få någon form av ordning igen. Det är klart att det känns konstigt och det är det där konstiga som gör ont. Det är avsaknaden av en ring på mitt finger, avsaknaden av någon att prata med innan jag går och lägger mig, avsaknaden av att veta att om det händer mig något så finns någon där och tar hand om mig. As sad as it might seem så är jag skeptisk till att någon annan skulle finnas där.

Samtidigt så vill jag inte bli ihop med honom igen. Eller visst en del av mig skriker efter att jag ska vilja ha honom tillbaka och att han ska vilja ha mig tillbaka och att allt ska bli som vanligt. Men den del som faktiskt har kontroll över mig tycker snarare att det var bra att det hände nu så att vi fortfarande kan vara vänner. För det är vi, vi är vänner. Jag hade sagt att vi är bästisar om det inte hade varit för att det låter så fånigt. xD Milja är min bästis - men hon har inget emot att det låter fånigt heller xD

Seriously, jag tror att det här var bra, innerst inne så tror jag det. Jag tror att Gud ville att vi skulle vara ihop med att vi inte skulle vara det för evigt, eller i alla fall inte just nu. Mikko behöver göra vad han vill och uppfylla sina drömmar och jag behöver stå på mina egna ben för en gångs skull. Dessutom så har jag ju fortfarande mina vänner där, inklusive Mikko och Gud. Everything is gonna be alright now, everything is gonna be alright.

Nu ska jag gå och plugga lite kemi, sen ska jag göra mig iordning för ikväll är det 100 dagar kvar till studenten och det innebär att typ alla ska ut på krogen, jag ska på förfesten i alla fall, sen får vi se vad som händer xD

Mikko gjorde slut med mig igår. Jag har väl gissat att det var på väg ett tag, det började vid höstlovet sen blev det bättre och nu var jag nästan säker på att vi kunde glömma det, men jag hade tydligen fel.

Anledningen var att han inte trodde att det här var Guds vilja. Jag fattar inte riktigt det där, jag fattar inte hur det inte skulle kunna vara Guds vilja, men jag antar att om det inte är det så kommer jag att fatta det och om det är det så kommer han att fatta det. Vi behöver väl bara ge det tid. Hur mycket tid då? Igår vid den här tiden så var jag förlovad - nu är jag, ingenting. Verkligen ingenting och det gör så ont. Jag kan inte se mig själv med någon annan, jag vill inte se mig själv med någon annan och även om jag försöker så ser jag bara - äckel. Jag blir liksom illamående av tanken på att jag en vacker dag ska gifta mig med någon annan än honom.

Men jag kan ju inte tvinga honom att vara ihop med mig, fast å andra sidan så hävdar hans föräldrar att jag kontrollerar honom alldeles för mycket (vilket tydligen inte var något de sa till honom igår när han sa att han tänkte göra slut med mig utan något de sa för typ två år sedan - innan jag ens hade fått träffa dem) så jag kan väl lika gärna göra det lite till (observera ironin).

De (Mikko och hans pappa) ska komma ner med mina saker på söndag - alla mina kökssaker etc. som jag i förra veckan diskade och gjorde i ordning i VÅRAT kök med. Ett kök jag aldrig kommer att få se igen. Det är allt det där som känns så mysko, för två veckor sedan var vi på IKEA och köpte ny säng - nu kommer jag aldrig ens få se den där sängen.

Visst, vi är fortfarande vänner - jag älskar honom och han säger att han älskar mig (vilket jag därmed tror att han gör - Mikko ljuger inte om sånt). Vi måste bara vara ifrån varandra och hålla pratandet på en vänskaplig nivå ett tag, igårkväll (inatt) innan jag/vi gick och la mig/oss så lyckades vi till och med skämta lite och jag tyckte att det var roligt. Så på ett sätt kanske allt kommer att bli bra om vi bara fortsätter vara vänner, vad vet jag?

Det blir i alla fall inget Eskilstuna för mig ikväll, gissningsvis så blir det inte det på ett långt tag. Det känns tråkigt. Men det är väl okej antar jag, jag ska åka till Skene istället och träffa Rasmus och Maria, jag måste bort och Maria fyller 20 i helgen...

Om bloggandet kommer lite i skymundan så förstår ni i alla fall varför.

Desperat, ack så desperat, så försöker jag komma på en anledning till att jag ska vara här. Vad gör jag egentligen här? Jag hör inte hemma här, jag trivs inte här och dete finns knappast någon som märker av min frånvaro. Vad gör jag egentligen här? Tanken slog mig först i morse, det enda som håller mig fast här är skolan, jag kommer ju knappast sluta prata med min familj bara för att jag flyttar härifrån - så vad skulle annars hålla mig kvar? Vänner som inte behandlar mig som en vän? (Visst, jag har vänner här som behandlar mig som en vän också - men dem kommer jag inte förlora av en flytt) Nej, jag har ingenting som håller mig kvar här och ibland så önskar jag att folk i alla fall låtsades att de ville att jag skulle stanna här.

Jag vet verkligen inte varför jag skriver det här - jag vill inte ha er uppmärksamhet, egentligen vill jag inte att ni ska vilja ha kvar mig heller, det gör bara saken värre. GAH!