IT, IT, IT programmerar.
Jag sitter på jobbet, det är fredag, klockan är 14:09 och jag har sjukt tråkigt. Gissningsvis så kommer jag inte få iväg det här inlägget förrän vid rasten sen, klockan 16. Men det är ju värt ett försök att skriva lite på det nu i alla fall.
Jag sitter och nynnar lite på IT, IT, IT programmerar (den IT-anpassade versionen av valfritt-annat-program dominerar). Jag sitter nämligen och tittar ut lite genom fönstret - och här nedanför så gick kortegen för två veckor sedan. Det är helt sjukt vad som kan hända på två veckor. Jag har sökt jobb, fått jobb, tackat nej till jobb, fått nytt jobberbjudande, tackat ja till jobb, ägt på jobbet och nu har jag blivit förkyld >.< Det suger riktigt hårt tyvärr - men det är ju i alla fall helg snart som sagt.
I alla fall, IT, IT, IT programmerar. Jag saknar IT - massor. Jag fattar inte hur man kan sakna något så mycket efter bara två veckor. Jag träffade dessutom systrarna senast i lördags, några av dem träffade jag senast i onsdags. Men ändå saknar jag det. Jag saknar de svarta sofforna i cafeterian, jag saknar kockens catering och jag saknar världens bästa lärare.
Det är liksom slut på riktigt nu och det känns så skumt. Det här är verkligheten - ett arbete med världens utsikt, ett headset och otrevliga människor i telefon. Att inte känna någon och att behöva ta alla de där initiativen som man egentligen hatar.
Dessutom har jag bara fått iväg 4 orders idag, det innebär att jag har 5 kvar innan jag är grön - något jag i och för sig inte behöver bli - men det skulle ju kännas bättre om man blev godkänd liksom. Men just nu bryr jag mig inte - jag vill bara hem, ta helg och åka hem och lägga mig i sängen och sova. Det vore så fruktansvärt skönt att lägga sig i sängen och bara sova. Sova bort helvetesförkylningen >.<
Nästa vecka då - folk verkar vara borta, Tommy kommer inte hem förrän på onsdag och ja - Wero ska jobba antar jag - sen är det ju midsommar på fredag = LEDIG! Nästa vecka ger alltså riktigt dåligt betalt, måndag - onsdag med OB och sen torsdag som en fredag (9:30-18) och sedan är det låååång helg. Med Tommy-boy.
Jag saknar den pojken alldeles för mycket och så har jag tittat lite på lägenheter och jag känner liksom att jag måste prata med honom om det och se vad han tycker - för det är dessvärre dags för oss att bestämma oss snart om vi ska bo ihop eller inte. Även om min hjärna har lite svårt att förstå varför vi inte skulle göra det.
Nu ordbajsar jag bara om lite allt möjligt känner jag, men det kanske är nyttigt. Jag känner mig produktivare så än när jag jobbar - men det har faktiskt tagit mig en och en halv timme att skriva det här inlägget och jag har fått iväg ytterligare en order under tiden. Det känns rätt bra, och så fick jag nästan iväg en förut. Två till nu innan jag går hem, sen är jag nöjd - då är jag liksom ikapp gårdagen i alla fall och har totalt fått iväg 26 ordrar. Det är helt klart godkänt på första veckan, även om jag skulle föredra att ligga på runt 30...
Det går bra nu.
Jag fick jobb - jag sökte ett par jobb i onsdags förra veckan, på torsdag morgon ringde ett av dem och frågade om jag kunde komma på intervju på fredagen, det kunde jag. På fredagen framgick det att de ville att man skulle kunna jobba i minst ett år - jag kommer ju troligtvis börja plugga i höst så jag kunde ju inte garantera det. Jag fick helgen på mig att fundera och skulle återkomma måndag förmiddag. Igår morse så ringde hon jag varit på intervju hos och när jag tänkte tacka nej så sa hon att hon skulle kolla med sin kollega om det inte gick att lösa i alla fall eftersom jag passade så bra till jobbet. Han tyckte att det lät så - så jag fick jobbet över sommaren och om jag inte skulle komma in på högskolan så har jag jobb i höst också.
Jag går utbildning igår och idag - mellan 12 och 21. Sen kommer jag att jobba mån-tors 12:30-21 och fre 9-18. Yay me. 14.500kr + OB, semesterersättning och provision i månaden - det är ju helt okej :D Ny dator.se :D Och andra saker :D YAY!
Tommy åker till Turkiet inatt - mindre yay, men då får jag en chans att sätta mig in i jobbet utan honom - det är säkert nyttigt. Men jag kommer sakna honom, jag åkte därifrån igår och vi kommer inte träffas förrän nästa torsdag/fredag - det ger nästan en och en halv vecka - vi har inte varit ifrån varandra mer än 4 dagar sen vi blev ihop :o Nu det sista så har vi knappt varit ifrån varandra alls - jag kommer sakna min Tommy-boy. Men det löser sig nog.
Nu ska jag platta håret och sådär innan jag ska springa till bussen xD
Jag går utbildning igår och idag - mellan 12 och 21. Sen kommer jag att jobba mån-tors 12:30-21 och fre 9-18. Yay me. 14.500kr + OB, semesterersättning och provision i månaden - det är ju helt okej :D Ny dator.se :D Och andra saker :D YAY!
Tommy åker till Turkiet inatt - mindre yay, men då får jag en chans att sätta mig in i jobbet utan honom - det är säkert nyttigt. Men jag kommer sakna honom, jag åkte därifrån igår och vi kommer inte träffas förrän nästa torsdag/fredag - det ger nästan en och en halv vecka - vi har inte varit ifrån varandra mer än 4 dagar sen vi blev ihop :o Nu det sista så har vi knappt varit ifrån varandra alls - jag kommer sakna min Tommy-boy. Men det löser sig nog.
Nu ska jag platta håret och sådär innan jag ska springa till bussen xD
I want your passion.
Jag var på Tommys fotbollsmatch förut, eller ja, Tommy spelar inte fotboll längre - han är fotbollstränare - och hans P12:or spelade match. Jag kan inte säga mer än att "I want your passion" - jag vill ha ditt engagemang, din kärlek och din passion. Jag vill brinna för något, jag vill att den där elden ska brinna i mina ögon också.
För den som inte fattade det så var jag på Tommys P12:ors fotbollsmatch förut och jag har aldrig sett Tommy så engagerad - folk som har träffat Tommy vet att han vanligtvis är en rätt så taggad människa som är rätt på vad det gäller det mesta, men det här var extremt. Och jag är så avundsjuk - jag vill också brinna för något. Jag tror inte att jag har möjligheten att älska något så djupt och passionerat - men vad vet jag? Jag kanske också har en passion djupt inom mig - bara det att jag inte vet vad den gäller?
Jag tänker lite och konstaterar att jag nog inte har några större passioner - jag brinner inte för något speciellt mycket, jag tycker om saker, men det är bra där, jag tycker om bra filmer, jag tycker om formel 1, jag tycker om programmering och jag tycker om robotar. Robotarna är väl det närmaste jag kommer att älska något av det - men det är allt en bit kvar där också. Jag kanske helt enkelt inte har någon passion? Jag kanske är en sån där människa som går igenom hela livet utan att egentligen brinna för något?
Allt jag kan säga är att jag vill ha Tommys passion för fotbollen - eller i alla fall hälften av hans passion - bara för att veta hur det känns att verkligen brinna för någonting.
FÖR JAG HAR TAGIT STUDENTEN!
Igår tog jag studenten, detta efterföljdes av hoppande på flaket, middag hemma med familjen, fest, min första fylla och därefter en varm säng med världens bästa, varmaste pojke.
Från min gymnasietid så kommer jag komma ihåg så sjukt många saker, för jag har verkligen gått på en av Sveriges bästa skolor, en skola där alla får vara sig själva och där ingen är elak mot någon för att den är sig själv. Jag trodde att det skulle vara skönt att det var över, men redan idag saknar jag folk - att veta att på måndag får man inte gå tillbaka till skolan och träffa folk suger, att veta att man inte kommer få göra det någon annan gång heller suger ännu mer.
För ett och ett halvt år sedan så skrattade vi åt Johanna när hon grät och sa att det var jättesorgligt för att om ett och ett halvt år så skulle vi aldrig träffas igen och hur mycket jag än älskade mina systrar så trodde jag inte att jag faktiskt skulle deppa över det. Men jag kommer aldrig få komma till skolan och hitta Zebastian i cafeterian, jag kommer aldrig mer få skämta om strypsex på lektionerna, jag kommer aldrig mer få prata om Ledellismen (vilket var sjukt roligt igår förresten - Johan Ledell skulle dela ut stipendium för bästa CAS till IB2 och när han stod i talarstolen så ropade jag "Länge leve Ledellismen" varpå alla treor ställde sig upp och ropade "Ledell, Ledell, Ledell" etc. och Johan är så sjukt skön att han bara spelade med i rollen som Ledellismens ledare - även om han självklart är det) på en lektion. Jag kommer aldrig mer få ha en fysiklektion med Daniel Granath, jag kan inte förvänta mig fler historier om Krister i Klister, för gymnasiet är slut.
Men det är lite som Morgan Augustsson skrev i vår syster-grupp på facebook igår, "bara för att gymnasiet är över så är inte systerskapet över" - och vad som än händer och hur långt bort jag än är så kommer jag alltid minnas er och jag kommer alltid älska er. Jag hoppas och tror att vi kommer hålla kontakten, jag ber att vi inte ska förlora varandra bara för att vi bor på olika ställen - för det vill jag inte.
Men visst, vi har tagit studenten, vi har slutat gymnasiet och vi kommer inte att bo så nära varandra längre - men jag lovar - alla är välkommna upp till mig och Tommy närhelst de vill, ring innan ni åker upp bara så är det lugnt - mitt hem kommer alltid vara öppet för er.
Orden räcker inte till, jag önskar att jag kunde förklara hur mycket ni betyder för mig och hur tacksam jag är för att jag i alla fall fick den här våren tillsammans med er. Jag älskar er pojkar (och flickor) och hoppas innerligt att allt kommer att bli bra för er i framtiden, även om jag inte har minsta tvivel på att det kommer bli det.
Länge leve systerskapet. Jag älskar er <3
Från min gymnasietid så kommer jag komma ihåg så sjukt många saker, för jag har verkligen gått på en av Sveriges bästa skolor, en skola där alla får vara sig själva och där ingen är elak mot någon för att den är sig själv. Jag trodde att det skulle vara skönt att det var över, men redan idag saknar jag folk - att veta att på måndag får man inte gå tillbaka till skolan och träffa folk suger, att veta att man inte kommer få göra det någon annan gång heller suger ännu mer.
För ett och ett halvt år sedan så skrattade vi åt Johanna när hon grät och sa att det var jättesorgligt för att om ett och ett halvt år så skulle vi aldrig träffas igen och hur mycket jag än älskade mina systrar så trodde jag inte att jag faktiskt skulle deppa över det. Men jag kommer aldrig få komma till skolan och hitta Zebastian i cafeterian, jag kommer aldrig mer få skämta om strypsex på lektionerna, jag kommer aldrig mer få prata om Ledellismen (vilket var sjukt roligt igår förresten - Johan Ledell skulle dela ut stipendium för bästa CAS till IB2 och när han stod i talarstolen så ropade jag "Länge leve Ledellismen" varpå alla treor ställde sig upp och ropade "Ledell, Ledell, Ledell" etc. och Johan är så sjukt skön att han bara spelade med i rollen som Ledellismens ledare - även om han självklart är det) på en lektion. Jag kommer aldrig mer få ha en fysiklektion med Daniel Granath, jag kan inte förvänta mig fler historier om Krister i Klister, för gymnasiet är slut.
Men det är lite som Morgan Augustsson skrev i vår syster-grupp på facebook igår, "bara för att gymnasiet är över så är inte systerskapet över" - och vad som än händer och hur långt bort jag än är så kommer jag alltid minnas er och jag kommer alltid älska er. Jag hoppas och tror att vi kommer hålla kontakten, jag ber att vi inte ska förlora varandra bara för att vi bor på olika ställen - för det vill jag inte.
Men visst, vi har tagit studenten, vi har slutat gymnasiet och vi kommer inte att bo så nära varandra längre - men jag lovar - alla är välkommna upp till mig och Tommy närhelst de vill, ring innan ni åker upp bara så är det lugnt - mitt hem kommer alltid vara öppet för er.
Orden räcker inte till, jag önskar att jag kunde förklara hur mycket ni betyder för mig och hur tacksam jag är för att jag i alla fall fick den här våren tillsammans med er. Jag älskar er pojkar (och flickor) och hoppas innerligt att allt kommer att bli bra för er i framtiden, även om jag inte har minsta tvivel på att det kommer bli det.
Länge leve systerskapet. Jag älskar er <3
Help will come.
JAG TAR STUDENTEN IDAG!
Det är helt stört, jag fattar det inte, mina tre, trygga, lugna och awesome gymnasieår är om mindre än ett dygn helt helt helt slut. Sen är det inte mer med det liksom. I'll miss it. Alot.
Jag har lärt mig massor under min gymnasietid, även om det inte känns så - framförallt så har jag lärt mig något om vänner. Riktiga vänner. Dessutom har jag lärt mig en väldigt viktig sak om livet.
CYA!
Det är helt stört, jag fattar det inte, mina tre, trygga, lugna och awesome gymnasieår är om mindre än ett dygn helt helt helt slut. Sen är det inte mer med det liksom. I'll miss it. Alot.
Jag har lärt mig massor under min gymnasietid, även om det inte känns så - framförallt så har jag lärt mig något om vänner. Riktiga vänner. Dessutom har jag lärt mig en väldigt viktig sak om livet.
- Riktiga vänner kommer från alla möjliga konstiga håll när man som minst anar det men som mest behöver det. Riktiga vänner drar ut dig på massa mysko saker när du som minst anar det bara för att muntra upp dig. Det är med stor glädje jag ser hur några av världens mest awesome vänner som jag älskar massor såg till att göra både det ena och det andra med mig när jag och Mikko hade gjort slut. I samband med det här så vill jag ge både Peter och Tommy världens största tack. Peter - tack för alla timmar i telefon, allt TV-spels spelande, att du tvingade mig att joina er på skype och framförallt, tack för att du lyssnade och förstod. Jag är dig evigt tacksam. Tommy - jag undrar fortfarande hur det här gick till - hur hamnade du och jag här? Jag gissar att det var någonstans på vägen, mellan Shutter Island och Elmia - men tack för att du lyssnade, lät mig klaga, kramade mig, sa att allt skulle bli bra - och sen som om det inte vore nog så stannade du kvar när jag mådde bättre. (Inte för att alla andra inte gjorde det - men ni fattar ^^)
- Om de inte kan sluta snacka skit om dig - då är de troligtvis inga riktiga vänner, så bara lämna dem så löser det sig.
- Ingenting är omöjligt. Absolut ingenting. Det tänker jag bevisa idag, för idag ska jag ta studenten och jag ska visa hur sjukt awesome jag, min klass och mina älskade systrar är. Om du tror att något är omöjligt - försök igen, för troligtvis försökte du inte tillräckligt första gången.
CYA!
4 dagar kvar - absolut ingenting att göra.
Egentligen så har jag ingenting kvar att göra innan studenten. Plugget är färdigt. Det är så sjukt skönt att jag inte vet vad jag ska göra på kvällarna - för att jag inte har något att göra.
Jag sitter i cafeterian i skolan nu - och väntar på att folk ska sluta från sina lektioner, men det verkar de ju knappast ha några planer på att göra än (11.15 ska de sluta ^^).
I helgen så var jag hemma hos Tommy, helgen bestod av typ film, f1, mysande och esc - och Tommys familj. Tommy har en väldigt trevlig familj så det var helt okej.
Vad det beträffar formel1:en så krockade min favorit, Mark Webber, med Tommys favorit, Sebastian Vettel, på 41:a varvet - exakt vad som hände var lite halvsvårt att se - men till och med jag gav med mig och sa att det var Webbers fel, för det såg faktiskt så ut. Men jag satt och läste lite på formula1.com nu - eftersom det har kommit lite ny info sen igår, och tydligen så har Horner sagt att det var Vettels fel - Vilket ger Webber rätt. I'm like - YAY!
Jag sitter i cafeterian i skolan nu - och väntar på att folk ska sluta från sina lektioner, men det verkar de ju knappast ha några planer på att göra än (11.15 ska de sluta ^^).
I helgen så var jag hemma hos Tommy, helgen bestod av typ film, f1, mysande och esc - och Tommys familj. Tommy har en väldigt trevlig familj så det var helt okej.
Vad det beträffar formel1:en så krockade min favorit, Mark Webber, med Tommys favorit, Sebastian Vettel, på 41:a varvet - exakt vad som hände var lite halvsvårt att se - men till och med jag gav med mig och sa att det var Webbers fel, för det såg faktiskt så ut. Men jag satt och läste lite på formula1.com nu - eftersom det har kommit lite ny info sen igår, och tydligen så har Horner sagt att det var Vettels fel - Vilket ger Webber rätt. I'm like - YAY!
8 dagar kvar till studenten.
Jag har 8 dagar kvar i skolan - 8 dagar till studenten. 8 dagar till frihet. 8 dagar till en enorm avsaknad av trygghet. 8 dagar till en enorm saknad av världens bästa människor.
Jag älskar min skola, jag älskar allt som har med skolan att göra, jag älskar allt vi gör i skolan. Jag kommer att sakna den enormt.
Men fram tills dess så ska jag ha en AWESOME vecka - vi kommer lalla runt i skolan och äga, mer än så tycker jag inte att vi ska göra. Jag tycker att vi ska ha så sjukt roligt och ta tillvara på den här tiden så gott vi kan, och jag vet att jag har nörd-pojkarna med mig på den fronten.
Nästa helg så har vi dessutom studenten på fredagen, bakis-lördag på lördagen, balen på söndagen och sen grillkväll hos John på måndagen. Nästa helg = massa nördar och en massa skratt. Och jag kommer gråta som ett litet barn hela tiden. Fan - ni får inte försvinna från mig.
Jag måste bara skriva av mig om det här, jag måste få skriva hur fruktansvärt tacksam jag är för att jag och Mikko gjorde slut när vi gjorde det, så att jag har fått chansen att komma såhär nära los ärkenördar. Jag är fruktansvärt tacksam över att jag just nu kan sitta och lyssna på dem när de pratar om webbläsare till android-telefoner och jag är fruktansvärt tacksam att samtalet nu gick över till Naruto och att jag faktiskt tycker att det är rätt rogivande att lyssna på det. Jag kommer sakna ihjäl mig efter nörd-pojkarna i höst och jag hoppas verkligen att de håller vad de har lovat och kommer och partar med mig och Tommy i västerås någon helg. Vi kommer ju och hälsar på hemma i Skövde liksom.
Men det är 8 dagar kvar till studenten, och de dagarna kommer jag att njuta sönder, jag kommer se till att jag får umgås med dem så mycket det bara går - bara för att jag fortfarande kan.
Jag älskar min skola, jag älskar allt som har med skolan att göra, jag älskar allt vi gör i skolan. Jag kommer att sakna den enormt.
Men fram tills dess så ska jag ha en AWESOME vecka - vi kommer lalla runt i skolan och äga, mer än så tycker jag inte att vi ska göra. Jag tycker att vi ska ha så sjukt roligt och ta tillvara på den här tiden så gott vi kan, och jag vet att jag har nörd-pojkarna med mig på den fronten.
Nästa helg så har vi dessutom studenten på fredagen, bakis-lördag på lördagen, balen på söndagen och sen grillkväll hos John på måndagen. Nästa helg = massa nördar och en massa skratt. Och jag kommer gråta som ett litet barn hela tiden. Fan - ni får inte försvinna från mig.
Jag måste bara skriva av mig om det här, jag måste få skriva hur fruktansvärt tacksam jag är för att jag och Mikko gjorde slut när vi gjorde det, så att jag har fått chansen att komma såhär nära los ärkenördar. Jag är fruktansvärt tacksam över att jag just nu kan sitta och lyssna på dem när de pratar om webbläsare till android-telefoner och jag är fruktansvärt tacksam att samtalet nu gick över till Naruto och att jag faktiskt tycker att det är rätt rogivande att lyssna på det. Jag kommer sakna ihjäl mig efter nörd-pojkarna i höst och jag hoppas verkligen att de håller vad de har lovat och kommer och partar med mig och Tommy i västerås någon helg. Vi kommer ju och hälsar på hemma i Skövde liksom.
Men det är 8 dagar kvar till studenten, och de dagarna kommer jag att njuta sönder, jag kommer se till att jag får umgås med dem så mycket det bara går - bara för att jag fortfarande kan.
Blir internskämt någonsin gamla och oanvändbara?
Jag har ett par kommentarer som jag älskar, som varje gång jag säger dem får mig att fnissa lite inombords. Ett par av dem är inte så användbara, däribland "Visste du att extacy är dåligt för närminnet". Jag har dock en, ett internskämt mellan mig och Mikko - som jag använder med jämna mellanrum. Inte så att folk faktiskt förstår det, och jag pratar inte med Mikko ofta nog för att kunna säga det till honom, men jag säger det ibland och varje gång så flinar jag lite inombords.
Jag älskar den där kommentaren, jag älskar allt den betydde och hur saker och ting var. Jag tänker inte ljuga, jag saknar vissa delar av mitt och Mikkos förhållande, jag tror att det vore konstigt om jag inte gjorde det. Jag vet att Tommy håller med mig om det och jag är glad för att jag och Tommy faktiskt kan prata om det, annars vet jag inte vad jag hade gjort.
Oavsett, ibland saknar jag att kunna prata med Mikko - för oavsett vad jag egentligen tycker och tänker och sådär så var han alltid ett grymt bollplank och ett enormt stöd. Det är framförallt bollplanks-Mikko jag saknar. Därför gör det lite extra ont ibland, för just nu så finns det ingen som känner mig lika bra som Mikko, för efter två och ett halvt år så kommer man varandra fruktansvärt nära och det finns inte en chans att någon skulle ha kommit så nära sen vi gjorde slut.
Hur som helst så tittade jag precis på ett avsnitt How I Met Your Mother, Slapsgiving heter avsnittet - det är ett av mina favoritavsnitt eftersom det är där man skämtar om bland annat major bullshit. Och idag var det just det jag reagerade på - major bullshit, internskämt, att internskämt inte blir oanvändbara och värdelösa bara för att man har gjort slut - man kan fortfarande vara vänner och man kan fortfarande skämta om samma saker.
Jag älskar det faktum att allt inte förstörs bara för att det förändras. Jag älskar det faktum att man kan gå vidare utan att bränna upp allt som var. Jag älskar det faktum att jag kanske förlorade ett förhållande som jag värderade mycket högt, men jag vann en massa andra saker. En hög fruktansvärt underbara systrar som jag knappt kände innan allt det här, en fruktansvärt underbar Tommy som igår sket i sitt plugg och kom hit och kramade mig istället, för att jag behövde det. Men framförallt så vann jag en vänskap som annars hade gått helt förlorad.
Och eftersom jag är för feg för att säga det här rakt ut så skriver jag det här istället - Mikko, jag älskar dig. Jag är fruktansvärt tacksam att det blev som det blev och jag hoppas, önskar och ber att du kommer få det awesome i Kanada.
Jag älskar den där kommentaren, jag älskar allt den betydde och hur saker och ting var. Jag tänker inte ljuga, jag saknar vissa delar av mitt och Mikkos förhållande, jag tror att det vore konstigt om jag inte gjorde det. Jag vet att Tommy håller med mig om det och jag är glad för att jag och Tommy faktiskt kan prata om det, annars vet jag inte vad jag hade gjort.
Oavsett, ibland saknar jag att kunna prata med Mikko - för oavsett vad jag egentligen tycker och tänker och sådär så var han alltid ett grymt bollplank och ett enormt stöd. Det är framförallt bollplanks-Mikko jag saknar. Därför gör det lite extra ont ibland, för just nu så finns det ingen som känner mig lika bra som Mikko, för efter två och ett halvt år så kommer man varandra fruktansvärt nära och det finns inte en chans att någon skulle ha kommit så nära sen vi gjorde slut.
Hur som helst så tittade jag precis på ett avsnitt How I Met Your Mother, Slapsgiving heter avsnittet - det är ett av mina favoritavsnitt eftersom det är där man skämtar om bland annat major bullshit. Och idag var det just det jag reagerade på - major bullshit, internskämt, att internskämt inte blir oanvändbara och värdelösa bara för att man har gjort slut - man kan fortfarande vara vänner och man kan fortfarande skämta om samma saker.
Jag älskar det faktum att allt inte förstörs bara för att det förändras. Jag älskar det faktum att man kan gå vidare utan att bränna upp allt som var. Jag älskar det faktum att jag kanske förlorade ett förhållande som jag värderade mycket högt, men jag vann en massa andra saker. En hög fruktansvärt underbara systrar som jag knappt kände innan allt det här, en fruktansvärt underbar Tommy som igår sket i sitt plugg och kom hit och kramade mig istället, för att jag behövde det. Men framförallt så vann jag en vänskap som annars hade gått helt förlorad.
Och eftersom jag är för feg för att säga det här rakt ut så skriver jag det här istället - Mikko, jag älskar dig. Jag är fruktansvärt tacksam att det blev som det blev och jag hoppas, önskar och ber att du kommer få det awesome i Kanada.
Köttfärssås och besvikelse.
Jag åt köttfärssås igår och ska snart ställa mig och göra mera köttfärssås. Tommy kommer hit om en stund och jag lovade att mata honom och dessutom har Sally matvägrat hela dagen idag också och igår fick jag i henne maten efter att ha mutat henne med köttfärssås.
Jag är dock rätt så besviken för tillfället. Jag har hoppats hela dagen på att jag skulle få Tommy att sova här, och nu när han ringde så sa han att det inte var någon träning imorgon, min tanke var "yaaaay, Tommy sover här - jag slipper vara ensam!" men innan jag hann tänka klart den tanken sa han att han måste hem ändå, hans mamma måste jobba och ingen annan är hemma så någon måste passa hans minsta syster. Helt plötsligt kändes det helt meningslöst att tvinga hit honom, han kommer hit vid åtta och sen ska han köra hem ikväll så han lär behöva åka senast tolv. Det känns inte som att det är värt bensinpengarna att han kommer hit. Jag hade liksom hoppats på att slippa vara ensam. Slippa tycka synd om mig själv en stund... Jag hatar att bli besviken, jag hatar att hoppas, jag hatar att känna mig dum och jobbig.
Jag trodde att jag för första gången någonsin hade hittat någon som skulle göra allt för att göra mig glad, någon som faktiskt inte skulle svika mig hur som helst för att allt annat och alla andra var viktigare än mig men jo - tänk så fel man kan ha >.<
Jag är dock rätt så besviken för tillfället. Jag har hoppats hela dagen på att jag skulle få Tommy att sova här, och nu när han ringde så sa han att det inte var någon träning imorgon, min tanke var "yaaaay, Tommy sover här - jag slipper vara ensam!" men innan jag hann tänka klart den tanken sa han att han måste hem ändå, hans mamma måste jobba och ingen annan är hemma så någon måste passa hans minsta syster. Helt plötsligt kändes det helt meningslöst att tvinga hit honom, han kommer hit vid åtta och sen ska han köra hem ikväll så han lär behöva åka senast tolv. Det känns inte som att det är värt bensinpengarna att han kommer hit. Jag hade liksom hoppats på att slippa vara ensam. Slippa tycka synd om mig själv en stund... Jag hatar att bli besviken, jag hatar att hoppas, jag hatar att känna mig dum och jobbig.
Jag trodde att jag för första gången någonsin hade hittat någon som skulle göra allt för att göra mig glad, någon som faktiskt inte skulle svika mig hur som helst för att allt annat och alla andra var viktigare än mig men jo - tänk så fel man kan ha >.<
Hur stor kan saknaden egentligen bli?
Jag är hundvakt i helgen, farmor opererade ryggen igår och är kvar på sjukhuset så någon måste passa Sally. Sally är min voff, men hon bor hos farmor eftersom både jag och Marielle är allergiska, jag känner dock inte av min allergi speciellt mycket.
I alla fall, jag sitter hemma hos farmor, framför TVn med datorn i knäet - och tittar bort mot köket. Plötsligt slog det mi att när jag var mindre så bodde jag här väldigt mycket, eftersom pappa pendlade bland annat till Göteborg och till Tyskland, vilket innebar att han knappt var hemma och jag var för liten för att klara mig själv. Jag tittade i alla fall bort mot köket och tänkte på hur vi brukade sitta där, varje kväll, och äta varma mackor och prata om allt möjligt. Nästan varje kväll lekte vi 20-frågor. Eller så plockade jag och farmor fram ett spel som gick ut på att man skulle flytta pinnar på ett speciellt sätt. Det är snart två år sedan min farfar dog, jag har fortfarande knappt gråtit. Det hände en gång, jag grät i Mikkos famn och tyckte synd om mig själv över att en person jag har älskat så mycket hela mitt liv var borta, utan att jag ens hade fått säga hej då, utan att jag hade fått berätta att jag älskade honom.
Men nu, nästan två år senare, så gråter jag. Jag sitter här, ensam hemma hos farmor och gråter över det. Tittar mot köket och tänker att han skulle ha suttit där, med ryggen mot mig där jag sitter nu och smuttat på sitt vin och flinat lite åt att Sally tiggde efter en brödbit. Han sa aldrig speciellt mycket min farfar, vi pratade aldrig speciellt mycket och när vi pratade så var det alltid om något fruktansvärt meningslöst. Jag hatade varje sekund av det, det var sådär påfrestande som bara mor- och farföräldrar kan vara. Nu saknar jag det mer än jag har ord för. Han sa aldrig att han älskade mig, jag sa aldrig att jag älskade honom heller, men jag vet ändå att han gjorde det. När vi skulle åka till Japan var han fruktansvärt orolig. Jag tror att han var rädd att han skulle dö medan jag var borta - och det gör ont i mig att jag när jag visste att han skulle dö vilken dag som helst inte åkte och hälsade på. Hur kunde jag vara så egoistisk liksom? Fan.
Jag hatar mig själv ibland. Just nu hatar jag att jag är ensam. Jag verkar dessutom bli ensam imorgon kväll igen - vilket kommer resultera i en kväll till när Wero sitter och tänker på människor hon saknar. Tycker fortfarande att jag hellre träffar en trött Tommy och tittar på honom när han sover än att inte träffa någon Tommy alls... Aja, vi får se. Annars får jag träffa Tommy-boy på löööööööördag <3
I alla fall, jag sitter hemma hos farmor, framför TVn med datorn i knäet - och tittar bort mot köket. Plötsligt slog det mi att när jag var mindre så bodde jag här väldigt mycket, eftersom pappa pendlade bland annat till Göteborg och till Tyskland, vilket innebar att han knappt var hemma och jag var för liten för att klara mig själv. Jag tittade i alla fall bort mot köket och tänkte på hur vi brukade sitta där, varje kväll, och äta varma mackor och prata om allt möjligt. Nästan varje kväll lekte vi 20-frågor. Eller så plockade jag och farmor fram ett spel som gick ut på att man skulle flytta pinnar på ett speciellt sätt. Det är snart två år sedan min farfar dog, jag har fortfarande knappt gråtit. Det hände en gång, jag grät i Mikkos famn och tyckte synd om mig själv över att en person jag har älskat så mycket hela mitt liv var borta, utan att jag ens hade fått säga hej då, utan att jag hade fått berätta att jag älskade honom.
Men nu, nästan två år senare, så gråter jag. Jag sitter här, ensam hemma hos farmor och gråter över det. Tittar mot köket och tänker att han skulle ha suttit där, med ryggen mot mig där jag sitter nu och smuttat på sitt vin och flinat lite åt att Sally tiggde efter en brödbit. Han sa aldrig speciellt mycket min farfar, vi pratade aldrig speciellt mycket och när vi pratade så var det alltid om något fruktansvärt meningslöst. Jag hatade varje sekund av det, det var sådär påfrestande som bara mor- och farföräldrar kan vara. Nu saknar jag det mer än jag har ord för. Han sa aldrig att han älskade mig, jag sa aldrig att jag älskade honom heller, men jag vet ändå att han gjorde det. När vi skulle åka till Japan var han fruktansvärt orolig. Jag tror att han var rädd att han skulle dö medan jag var borta - och det gör ont i mig att jag när jag visste att han skulle dö vilken dag som helst inte åkte och hälsade på. Hur kunde jag vara så egoistisk liksom? Fan.
Jag hatar mig själv ibland. Just nu hatar jag att jag är ensam. Jag verkar dessutom bli ensam imorgon kväll igen - vilket kommer resultera i en kväll till när Wero sitter och tänker på människor hon saknar. Tycker fortfarande att jag hellre träffar en trött Tommy och tittar på honom när han sover än att inte träffa någon Tommy alls... Aja, vi får se. Annars får jag träffa Tommy-boy på löööööööördag <3
Att våga vara sårbar...
Vissa människor har jag väldigt svårt för att se sårbara, vilket gör att när de väl är sårbara så har jag svårt att veta hur jag ska reagera.
Egentligen så undrar jag om det handlar om att människor inte vill vara sårbara eller om de helt enkelt inte vågar. Oftast, när jag försöker undvika att visa mig sårbar så är det för att jag inte vågar. Att man är sårbar är ingenting att skämmas för och jag tror att man någon gång måste vara det för att kunna komma någonstans i livet. Jag tänker citera en av mina favoritfilmer Good Will Hunting.
Will: "I went on a date last week".
Sean: "How'd it go?"
Will: "It was good."
Sean: "Going out again?"
Will: "I don't know."
Sean: "Why not?"
Will: "Haven't called her."
Sean: "Christ, you're an ametuer."
Will: "I know what I'm doing. Don't worry about me I know what I'm doing. Yeah, but this girls like you know, beautiful. She's smart. She's fun. She's different from most of the girls I've been with."
Sean: "So, call her up Romeo."
Will: "Why? So I can realize that she's not that smart. That she's fucking boring. This girls like fucking perfect right now. I don't want to ruin that."
Sean: "Maybe you're perfect right now. Maybe you don't want to ruin that. But I think that's a super philosophy Will, that way you can go through your entire life without ever having to really know anybody."
För Will är inte problemet att hon är perfekt, inte att han kanske är perfekt heller - problemet är att han är rädd för att bli kär i henne, för om han blir det så blir han sårbar och hon kan såra honom. Will har haft en värdelös uppväxt, han har ärr efter det som alltid kommer att finnas där. Jag känner igen mig så mycket i honom, jämt, och om det finns något jag har lärt mig av den där filmen så är det att jag aldrig, någonsin, kan ge mig och sluta våga chansa - livet är för kort för att man inte ska våga chansa och se vart det leder. Man måste våga chansa och våga vara sårbar för att komma någonstans.
Egentligen så undrar jag om det handlar om att människor inte vill vara sårbara eller om de helt enkelt inte vågar. Oftast, när jag försöker undvika att visa mig sårbar så är det för att jag inte vågar. Att man är sårbar är ingenting att skämmas för och jag tror att man någon gång måste vara det för att kunna komma någonstans i livet. Jag tänker citera en av mina favoritfilmer Good Will Hunting.
Will: "I went on a date last week".
Sean: "How'd it go?"
Will: "It was good."
Sean: "Going out again?"
Will: "I don't know."
Sean: "Why not?"
Will: "Haven't called her."
Sean: "Christ, you're an ametuer."
Will: "I know what I'm doing. Don't worry about me I know what I'm doing. Yeah, but this girls like you know, beautiful. She's smart. She's fun. She's different from most of the girls I've been with."
Sean: "So, call her up Romeo."
Will: "Why? So I can realize that she's not that smart. That she's fucking boring. This girls like fucking perfect right now. I don't want to ruin that."
Sean: "Maybe you're perfect right now. Maybe you don't want to ruin that. But I think that's a super philosophy Will, that way you can go through your entire life without ever having to really know anybody."
För Will är inte problemet att hon är perfekt, inte att han kanske är perfekt heller - problemet är att han är rädd för att bli kär i henne, för om han blir det så blir han sårbar och hon kan såra honom. Will har haft en värdelös uppväxt, han har ärr efter det som alltid kommer att finnas där. Jag känner igen mig så mycket i honom, jämt, och om det finns något jag har lärt mig av den där filmen så är det att jag aldrig, någonsin, kan ge mig och sluta våga chansa - livet är för kort för att man inte ska våga chansa och se vart det leder. Man måste våga chansa och våga vara sårbar för att komma någonstans.
Att använda sina kunskaper till att berätta om sin tro.
Jag glömde visst att publicera det här inlägget i TISDAGS!
Läste precis om http://www.frizon.nu/frizonbloggen/2010/missionaren-paulinho/ och kunde inte låta bli att fastna för meningen: "Så enkelt det vara att använda sitt intresse, sin passion, sin kunskap för att berätta om sin tro." Jag kan inte låta bli att hålla med, jag kan inte låta bli att tro att det är viktigt att använda det man brinner för i livet för att berätta om sin tro. Jag tror att det berör människor på ett helt annat sätt än om man hade gjort det på ett område därman inte vet någonting.
Om jag hade försökt prata om Gud genom fotboll så hade ingen blivit troende, när Paulinho gör det så får folk däremot en bild av det på ett helt annat sätt. Därför tror jag att det är relativt viktigt om man jämför med många andra missionärer arbetar.
Jag har själv varit på en missionsresa (tror att det finns blogginlägg från den också..) där jag lärde mig att man kommer inte övertyga någon om någonting förrän man gör det genom något man själv kan. Det är därför så många kristna musiker sjunger låtar om Gud och sin tro. Det är därför så många retoriskt duktiga personer blir predikanter av olika slag. Och jag, som i alla fall inbillar mig att jag kan skriva, gjorde egentligen ingen nytta alls i Ukraina förrän jag satte mig och skrev ett drama om en man som vände sig bort från Gud. Mitt drama å andra sidan fick pastorn att planera om sin predikan. Det var mer eller mindre det enda vi lyckades åstakomma under vår tre veckor långa missionsresa också, men det behöver vi ju inte säga högt.
Exakt vad jag ville få fram med det här vet jag inte, jag tror att jag ger upp nu - fokus ligger för tillfället någon helt annan stans. Hjärnan är inte alls med tyvärr.
Läste precis om http://www.frizon.nu/frizonbloggen/2010/missionaren-paulinho/ och kunde inte låta bli att fastna för meningen: "Så enkelt det vara att använda sitt intresse, sin passion, sin kunskap för att berätta om sin tro." Jag kan inte låta bli att hålla med, jag kan inte låta bli att tro att det är viktigt att använda det man brinner för i livet för att berätta om sin tro. Jag tror att det berör människor på ett helt annat sätt än om man hade gjort det på ett område därman inte vet någonting.
Om jag hade försökt prata om Gud genom fotboll så hade ingen blivit troende, när Paulinho gör det så får folk däremot en bild av det på ett helt annat sätt. Därför tror jag att det är relativt viktigt om man jämför med många andra missionärer arbetar.
Jag har själv varit på en missionsresa (tror att det finns blogginlägg från den också..) där jag lärde mig att man kommer inte övertyga någon om någonting förrän man gör det genom något man själv kan. Det är därför så många kristna musiker sjunger låtar om Gud och sin tro. Det är därför så många retoriskt duktiga personer blir predikanter av olika slag. Och jag, som i alla fall inbillar mig att jag kan skriva, gjorde egentligen ingen nytta alls i Ukraina förrän jag satte mig och skrev ett drama om en man som vände sig bort från Gud. Mitt drama å andra sidan fick pastorn att planera om sin predikan. Det var mer eller mindre det enda vi lyckades åstakomma under vår tre veckor långa missionsresa också, men det behöver vi ju inte säga högt.
Exakt vad jag ville få fram med det här vet jag inte, jag tror att jag ger upp nu - fokus ligger för tillfället någon helt annan stans. Hjärnan är inte alls med tyvärr.
The reason why (or; the best teachers in the world) <3
I'll be writing this entry in english - mostly because I don't like the swedish word for compassion, but also because I feel like I have to use my english, since that doesn't happen all too often nowadays. I wrote this awesome, long entry - filled with the story of my day, then I realized that's not what I want to mediate at all, so I erased it all.
Before I start this entry I'd like to point out the fact that I may love my teachers for three reasons. First of all, I'm a girl - that automaticlly gives me the right to love whoever I want to. The second reason is that I'm a christian and that I'm therefore supposed to love everybody. The third, and possibly best reason, is that the love I feel for my teachers and my friends is a completely non-sexual love - it's the same kind of love you feel for your parents and for your relatives - it's love, nothing more.
I have the best teachers in the world, I have teachers who can see it in my eyes when I'm about to cry, the only thing thats separating them from my friends is that my teachers have the power over my future and that they won't let me cry in their arms.
With that said I'll move on too what happened today. I had an opposition in our social studies class today, which went fine - the only serious critic I got was that I didn't use my interviews with the children of alcoholists enough. Which I was fully aware of since before. but even if I knew they would say it and I knew I hadn't written it all too well, it hit me in the head, really hard. There's so many things going on right now and I don't really know where my head is - and yesterday sucked and today sucked even more, which made me cry - even if I don't think anyone saw it...
My social studies teacher on the other hand managed to walk past me in the corridor just as the first tears ran down my cheeks. He asked me who I was and realized that it was all about that essay, which I had warned him about beforehand. And even if it was the last thing I wanted, I could actually see the compassion in his eyes - and if there will ever be a teacher that I trust, it will be him. If there is anyone that's so much more than what you think, it's him. If there's a reason to love your teachers - it's teachers like him.
I know he'll probably not read this - I don't see a reason to why he'd actually put his eyes on a blog, but I still want to dedicate this entry to him - for what he does, possibly without knowing. And if he, for some wierd reason would read this, I want to thank him; thank you for not asking, thank you for caring anyway. I love the fact that I can see compassion in your eyes, the fact that you care enough to stop in the corridor just to ask if I'm alright. Thank you for not making me tell you the full story, thank you for listening to the parts I was ready to tell and thank you for understanding. Thank you.
This is the full reason to why I love the teachers in my school - they have a tendency to always make time to talk to the students, they have a tendency to always understand, to always give the kind of advice you need to hear and they have a tendency to, if they don't know what to say, just give you that look that says "I know exactly how you're feeling - but I have nothing to say", making everybody warm and happy.
To the teachers of IT-Gymnasiet i Skövde and to Johan Ledell - Thank you.
Before I start this entry I'd like to point out the fact that I may love my teachers for three reasons. First of all, I'm a girl - that automaticlly gives me the right to love whoever I want to. The second reason is that I'm a christian and that I'm therefore supposed to love everybody. The third, and possibly best reason, is that the love I feel for my teachers and my friends is a completely non-sexual love - it's the same kind of love you feel for your parents and for your relatives - it's love, nothing more.
I have the best teachers in the world, I have teachers who can see it in my eyes when I'm about to cry, the only thing thats separating them from my friends is that my teachers have the power over my future and that they won't let me cry in their arms.
With that said I'll move on too what happened today. I had an opposition in our social studies class today, which went fine - the only serious critic I got was that I didn't use my interviews with the children of alcoholists enough. Which I was fully aware of since before. but even if I knew they would say it and I knew I hadn't written it all too well, it hit me in the head, really hard. There's so many things going on right now and I don't really know where my head is - and yesterday sucked and today sucked even more, which made me cry - even if I don't think anyone saw it...
My social studies teacher on the other hand managed to walk past me in the corridor just as the first tears ran down my cheeks. He asked me who I was and realized that it was all about that essay, which I had warned him about beforehand. And even if it was the last thing I wanted, I could actually see the compassion in his eyes - and if there will ever be a teacher that I trust, it will be him. If there is anyone that's so much more than what you think, it's him. If there's a reason to love your teachers - it's teachers like him.
I know he'll probably not read this - I don't see a reason to why he'd actually put his eyes on a blog, but I still want to dedicate this entry to him - for what he does, possibly without knowing. And if he, for some wierd reason would read this, I want to thank him; thank you for not asking, thank you for caring anyway. I love the fact that I can see compassion in your eyes, the fact that you care enough to stop in the corridor just to ask if I'm alright. Thank you for not making me tell you the full story, thank you for listening to the parts I was ready to tell and thank you for understanding. Thank you.
This is the full reason to why I love the teachers in my school - they have a tendency to always make time to talk to the students, they have a tendency to always understand, to always give the kind of advice you need to hear and they have a tendency to, if they don't know what to say, just give you that look that says "I know exactly how you're feeling - but I have nothing to say", making everybody warm and happy.
To the teachers of IT-Gymnasiet i Skövde and to Johan Ledell - Thank you.
En tystnad som säger mer än tusen miljoner ord.
Det var precis vad jag råkade ut för tidigare idag. Jag sa till mamma att jag ev. sover i Mariestad på onsdag förutsatt att Tommy är frisk, eftersom det är fotboll på kvällen och den slutar rätt sent. Tystnaden som följde sa mer än alla ord i världen. Och den kändes så lång. Jag hatar sånna tystnader, som tur är så kommer den inte att uppstå igen. Det första mamma sa efter det var "Jo, jag såg det allt på facebook" - Vilket inte bara innebär att min mamma stalkar mig på facebook (vi är alltså inte vänner på facebook) utan också att hon har stalkat HONOM på facebook.
Aja, nog om stalkandet - den där tystnaden, den fick mig att tänka på Gud, och hur Gud med jämna mellanrum bara håller tyst. Så tyst att man inte vet vad man ska göra. Man vet inte om han är tyst för att han försöker säga att man är världens största idiot eller om han är tyst för att man gör rätt. När jag hamnar i den situationen och trots allt måste ta ett beslut så brukar jag göra precis det jag inte borde göra. Ställa ett ultimatum, senaste gången det hände så var det med Tommy, jag vill hela tiden göra vad jag tror att Gud vill att jag ska göra, jag kämpar stenhårt för att göra det och visst, det är svårt - men det går om man anstränger sig. I alla fall, när det kom till Tommy så höll Gud bara tyst, vilket i längden blev rätt irriterande (i längden och längden, det här handlar väl kanske om en vecka...). För jag visste liksom inte om tystnaden var en "gör som du vill"-tystnad eller om det bara inte var jag som hörde ordentligt.
Jag gjorde som jag alltid gör när jag inte förstår mig på Gud, jag pratade med Tomas - för sannorlikheten att Tomas ska ha gått igenom något liknande är nästan alltid väldigt nära 1. Så jag pratade med Tomas och han sa att om han hade varit i min situation så hade han sagt till Gud att "antingen så protesterar du ordentligt, eller så gör jag det här" - och det gjorde jag. Och jag kände liksom inte att Gud protesterade - snarare tvärtom.
En rad vad man som ateist skulle kalla tillfälligheter har på den senaste tiden byggt upp något nytt, spännande och allmänt awesome vad det gäller vänner och relationer i övrigt. Jag är så fruktansvärt lättad över att allt har gått så bra och att ingen ligger i något hörn och gråter. Jag är lättad över att jag tror på en förlåtande gud, en gud av kärlek.
Herre, jag ber dig att välsigna det jag gör. Jag vet att jag gör en massa dumma saker och att jag gör ett enormt antal fel. Tack för att du inte räknar mina fel. Tack för att det enda du egentligen gör är att du älskar mig för den jag är, med mina fel och mina brister. Tack för att du är den gud som beskrivs i filmen nedan - Tack käre, gode Gud. Jag älskar dig. Så mycket.
Aja, nog om stalkandet - den där tystnaden, den fick mig att tänka på Gud, och hur Gud med jämna mellanrum bara håller tyst. Så tyst att man inte vet vad man ska göra. Man vet inte om han är tyst för att han försöker säga att man är världens största idiot eller om han är tyst för att man gör rätt. När jag hamnar i den situationen och trots allt måste ta ett beslut så brukar jag göra precis det jag inte borde göra. Ställa ett ultimatum, senaste gången det hände så var det med Tommy, jag vill hela tiden göra vad jag tror att Gud vill att jag ska göra, jag kämpar stenhårt för att göra det och visst, det är svårt - men det går om man anstränger sig. I alla fall, när det kom till Tommy så höll Gud bara tyst, vilket i längden blev rätt irriterande (i längden och längden, det här handlar väl kanske om en vecka...). För jag visste liksom inte om tystnaden var en "gör som du vill"-tystnad eller om det bara inte var jag som hörde ordentligt.
Jag gjorde som jag alltid gör när jag inte förstår mig på Gud, jag pratade med Tomas - för sannorlikheten att Tomas ska ha gått igenom något liknande är nästan alltid väldigt nära 1. Så jag pratade med Tomas och han sa att om han hade varit i min situation så hade han sagt till Gud att "antingen så protesterar du ordentligt, eller så gör jag det här" - och det gjorde jag. Och jag kände liksom inte att Gud protesterade - snarare tvärtom.
En rad vad man som ateist skulle kalla tillfälligheter har på den senaste tiden byggt upp något nytt, spännande och allmänt awesome vad det gäller vänner och relationer i övrigt. Jag är så fruktansvärt lättad över att allt har gått så bra och att ingen ligger i något hörn och gråter. Jag är lättad över att jag tror på en förlåtande gud, en gud av kärlek.
Herre, jag ber dig att välsigna det jag gör. Jag vet att jag gör en massa dumma saker och att jag gör ett enormt antal fel. Tack för att du inte räknar mina fel. Tack för att det enda du egentligen gör är att du älskar mig för den jag är, med mina fel och mina brister. Tack för att du är den gud som beskrivs i filmen nedan - Tack käre, gode Gud. Jag älskar dig. Så mycket.
Så svårt!
Att det ska vara så svårt att säga något. Imorgon. Imorgon måste det gå! <3
Gudstjänst - check!
Nu har vi avverkat vår Gudstjänst - jag har haft en AWESOME dag och jag är så sjukt glad och stolt över mig själv, Milja och Stina att det inte är sant. Vi är så sjukt grymma att jag inte trodde det själv. Och bandet - de var så bra, jag blev så glad :D
Dessutom är jag lättad. Det här med att ha en icke-kristen pojkvän har oroat mig lite, jag har tidigare lovat mig själv att inte skaffa mig en sån (icke-kristen pojkvän alltså) men jag tror inte att det ska vara nödvändigt att stå emot vad man känner på grund av det, jag tror liksom inte att Gud hade låtit mig känna som jag kände om det inte hade funnits någon poäng i det. Och idag fick jag i alla fall bekräftat att det inte gör något. Tommy var med på Gudstjänsten idag och helt ärligt så tror jag att han faktiskt tyckte att det var rätt roligt. Jag frågade och han sa att han tyckte att det hade varit roligt. Visst det finns en liten risk att han inte hade roligt, men han såg ut att ha roligt, han sa att han hade det och jag förstår inte varför han skulle ljuga för mig om det.
Visst, det kanske blir ett problem någon gång - men inte än och vi är trots allt kapabla till att prata om det i så fall och lösa eventuella problem. Vilket trots allt gör mig glad - för om man bara pratar om saker så tror jag att det oftast löser sig.
Gudstjänsten bestod av massa sång - vilket ägde - jag älskar lovsång, jag hade gärna sjungit lovsång oftare om jag hade haft någon att sjunga med - jag spelar lite själv ibland, men det är liksom inte samma sak. Nu sitter jag i alla fall och lyssnar på min absoluta favoritlovsång på spotify (Lord, Reign In Me med Brenton Brown). Ni får med den som youtube-klipp:
Dessutom är jag lättad. Det här med att ha en icke-kristen pojkvän har oroat mig lite, jag har tidigare lovat mig själv att inte skaffa mig en sån (icke-kristen pojkvän alltså) men jag tror inte att det ska vara nödvändigt att stå emot vad man känner på grund av det, jag tror liksom inte att Gud hade låtit mig känna som jag kände om det inte hade funnits någon poäng i det. Och idag fick jag i alla fall bekräftat att det inte gör något. Tommy var med på Gudstjänsten idag och helt ärligt så tror jag att han faktiskt tyckte att det var rätt roligt. Jag frågade och han sa att han tyckte att det hade varit roligt. Visst det finns en liten risk att han inte hade roligt, men han såg ut att ha roligt, han sa att han hade det och jag förstår inte varför han skulle ljuga för mig om det.
Visst, det kanske blir ett problem någon gång - men inte än och vi är trots allt kapabla till att prata om det i så fall och lösa eventuella problem. Vilket trots allt gör mig glad - för om man bara pratar om saker så tror jag att det oftast löser sig.
Gudstjänsten bestod av massa sång - vilket ägde - jag älskar lovsång, jag hade gärna sjungit lovsång oftare om jag hade haft någon att sjunga med - jag spelar lite själv ibland, men det är liksom inte samma sak. Nu sitter jag i alla fall och lyssnar på min absoluta favoritlovsång på spotify (Lord, Reign In Me med Brenton Brown). Ni får med den som youtube-klipp:
Stress.
På lördag har vi vår projektredovisning - det vill säga själva Gudstjänsten. Det är liksom dagen D. Jag är nervös som få. Jag ska inte lämna någon vittnesbörd dock, det känns rätt bra - men ändå, jag är fortfarande nervös.
Det var inte det jag tänkte blogga om dock, det har hänt en hel del. Jag har tagit min krog-oskuld. Det blev en lyckad kväll trots vissa missöden. Men eftersom jag är världens mammigaste person så räddade vi situationen rätt fort och det löste sig trots allt. Note till en viss person: Du får vara hur jobbig som helst, jag kommer älska dig i alla fall. Natten slutade i alla fall med tre timmars sömn och sedan skola mellan 9:40 och 16:55 - det var en upplevelse.
I Lördags var jag i Göteborg med Milja. Jag köpte en studentklänning - den är fin :D Vi letade också efter skor åt Milja (jag tittade väl också, men jag letade inte så seriöst) - vi hittade inga skor utan konstaterade att det inte finns några snygga skor för tillfället.
Söndagen spenderades med Formel 1 och sen drog jag hem till Tommy och var där typ hela dagen, dessvärre så tog hemresan 2 timmar >.<
Idag var jag i skolan och det ägde, som vanligt. Jag fick MVG på min FyB-uppsats, vilket gör att det känns lite bättre inför kursprovet som borde komma typ...snart.
Jag är som sagt äckligt stressad och jag har det sjukt jobbigt hemma av olika anledningar så ni får ursäkta om uppdateringen suger. Jag försöker, det kommer nog något inlägg ibland i alla fall :)
Det var inte det jag tänkte blogga om dock, det har hänt en hel del. Jag har tagit min krog-oskuld. Det blev en lyckad kväll trots vissa missöden. Men eftersom jag är världens mammigaste person så räddade vi situationen rätt fort och det löste sig trots allt. Note till en viss person: Du får vara hur jobbig som helst, jag kommer älska dig i alla fall. Natten slutade i alla fall med tre timmars sömn och sedan skola mellan 9:40 och 16:55 - det var en upplevelse.
I Lördags var jag i Göteborg med Milja. Jag köpte en studentklänning - den är fin :D Vi letade också efter skor åt Milja (jag tittade väl också, men jag letade inte så seriöst) - vi hittade inga skor utan konstaterade att det inte finns några snygga skor för tillfället.
Söndagen spenderades med Formel 1 och sen drog jag hem till Tommy och var där typ hela dagen, dessvärre så tog hemresan 2 timmar >.<
Idag var jag i skolan och det ägde, som vanligt. Jag fick MVG på min FyB-uppsats, vilket gör att det känns lite bättre inför kursprovet som borde komma typ...snart.
Jag är som sagt äckligt stressad och jag har det sjukt jobbigt hemma av olika anledningar så ni får ursäkta om uppdateringen suger. Jag försöker, det kommer nog något inlägg ibland i alla fall :)
Facebook, vänner och ovänner.
Igår kväll bestämde jag mig för att skicka en vän-förfrågan till en gammal klasskompis från låg- och mellanstadiet när jag fick upp henne som förslag. Sagt och gjort, hon tackade nej. Jag kan ju av naturliga skäl inte veta varför hon sa nej, men jag vet att hon gjorde det.
Jag har dock en kvalificerad gissning på varför hon inte accepterade min vännerförfrågan. I låg- och mellanstadiet så lekte vi en del, men vi tyckte egentligen aldrig om varandra. I högstadiet vet jag inte vad jag hade gjort men hon spenderade i alla fall en hel del tid med Interntemobbing. Inte för att jag någonsin brydde mig. Det enda hon "gjorde" mot mig som jag faktiskt blev ledsen av var ingenting hon medvetet gjorde mot mig. Hon skar sig, djupt och mycket. Jag skar mig desto ytligare och desto mindre och när en av killarna i min klass en gång sa "dina skärsår är ju ingenting mot XXs" så gav jag upp. Jag brydde mig inte om vad andra tyckte om mina skärsår, men att inte ens klara av att göra det blev för mycket.
Oavsett så har jag släppt det där idag, jag har liksom gått vidare - jag skiter i allt det där och igår när jag såg henne där så tänkte jag att hon kanske är en sån där människa som man kan ha på sin facebook i en halv evighet utan att egentligen bry sig för att sedan, någon gång i framtiden - bli vän med på riktigt. Men tydligen så har ju inte hon släppt vad det nu var jag gjorde mot henne...
Jag har dock en kvalificerad gissning på varför hon inte accepterade min vännerförfrågan. I låg- och mellanstadiet så lekte vi en del, men vi tyckte egentligen aldrig om varandra. I högstadiet vet jag inte vad jag hade gjort men hon spenderade i alla fall en hel del tid med Interntemobbing. Inte för att jag någonsin brydde mig. Det enda hon "gjorde" mot mig som jag faktiskt blev ledsen av var ingenting hon medvetet gjorde mot mig. Hon skar sig, djupt och mycket. Jag skar mig desto ytligare och desto mindre och när en av killarna i min klass en gång sa "dina skärsår är ju ingenting mot XXs" så gav jag upp. Jag brydde mig inte om vad andra tyckte om mina skärsår, men att inte ens klara av att göra det blev för mycket.
Oavsett så har jag släppt det där idag, jag har liksom gått vidare - jag skiter i allt det där och igår när jag såg henne där så tänkte jag att hon kanske är en sån där människa som man kan ha på sin facebook i en halv evighet utan att egentligen bry sig för att sedan, någon gång i framtiden - bli vän med på riktigt. Men tydligen så har ju inte hon släppt vad det nu var jag gjorde mot henne...
Krogoskulden.
Plötsligt händer det. Eller, imorgon händer det för att vara exakt.
Jag ska ta min krogoskuld, det är 50 dagar kvar till studenten, så jag känner att det är dags. Imorgon har jag nämligen en munta och ett prov, sen behöver jag få slippa tänka på skolan en stund. Dessutom har jag gratis entré (vilket visserligen handlar om 20kr). Sen kommer en söt liten pojke sova hos mig efter 50-dagars, vilket säkert blir bra (jag lär vara så trött att jag inte märker skillnaden förrän jag vaknar på morgonen och undrar vad han gör där xD).
I alla fall, att ta krogoskulden innebär inte att jag ska dricka äckligt mycket sprit, jag ska faktiskt inte dricka något alls, möjligtvis cola. Dessutom har jag sett till att det finns i alla fall en helt nykter människa där och ingen annan verkar ha planer på att dricka speciellt mycket. Så jag oroar mig inte ens för det. Jag ser faktiskt bara fram emot det. Det känns riktigt bra.
Jag ska ta min krogoskuld, det är 50 dagar kvar till studenten, så jag känner att det är dags. Imorgon har jag nämligen en munta och ett prov, sen behöver jag få slippa tänka på skolan en stund. Dessutom har jag gratis entré (vilket visserligen handlar om 20kr). Sen kommer en söt liten pojke sova hos mig efter 50-dagars, vilket säkert blir bra (jag lär vara så trött att jag inte märker skillnaden förrän jag vaknar på morgonen och undrar vad han gör där xD).
I alla fall, att ta krogoskulden innebär inte att jag ska dricka äckligt mycket sprit, jag ska faktiskt inte dricka något alls, möjligtvis cola. Dessutom har jag sett till att det finns i alla fall en helt nykter människa där och ingen annan verkar ha planer på att dricka speciellt mycket. Så jag oroar mig inte ens för det. Jag ser faktiskt bara fram emot det. Det känns riktigt bra.
Winnerbäck, bön och små frågor...
Jag plockade fram Lars Winnerbäck förra helgen och det är ett säkert vårtecken, att man blir varm av solen när man går till skolan är ett annat sånt. Det gör mig sjukt glad. Nu väntar jag bara på att de ska köpa in glass till cafeterian i skolan igen :D
Men det var inte det jag tänkte fokusera det här inlägget på. Tommy ställde en liten fråga förut - "stör det dig att vi har lite olika trosuppfattning och uppfattning om gud?". Jag kan inte påstå att det stör mig, jag har tänkt på det, jag har bett för det och jag har försökt se ett problem i det, men jag lyckas inte. Det stör mig inte, snarare tvärtom än så länge, jag kan inte sätta fingret på det, det var inte som att det faktum att jag och Mikko hade samma syn på tron och Gud var något negativt - men just nu vill jag inte ha det, kanske för att det faktum att jag inte kände att det var jätteviktigt att prata massor om tro med Mikko hela tiden som gjorde att det blev som det blev (nu låter Mikko som världens dummaste människa - och det är inte alls så jag menar, jag förstår precis vad han menade, vi hade inte fokus på Gud, vilket vi borde ha haft) och jag vill inte hamna i den situationen igen och eftersom jag inte tycker att Gud protesterar så tänker jag se till att ta det här dit det kommer.
Jag är fruktansvärt glad för att jag och Tommy faktiskt kan prata om det ändå dock, för förr eller senare så kommer jag trots allt behöva prata om det. Eller om något annat - och då är det en fördel att veta hur man gör. Faktum är att det finns en väldigt stor skillnad den här gången jämfört med mina tidigare förhållanden, det här är en kille jag faktiskt kände sen tidigare, vi vet redan hur man umgås och vi vet grundläggande saker om varandra, vilket är en av de viktigaste sakerna jag har insett att jag tror är en fördel för att det ska kunna fungera.
Vad jag egentligen ville få fram genom det där vet jag inte? Det var lite reflektioner från Wero såhär på tisdagskvällen, nu ska jag stänga av musiken och lägga mig i sängen och titta på veckans avsnitt av The Big Bang Theory tror jag, eller How I Met Your Mother - jag har inte riktigt bestämt mig än.
Men det var inte det jag tänkte fokusera det här inlägget på. Tommy ställde en liten fråga förut - "stör det dig att vi har lite olika trosuppfattning och uppfattning om gud?". Jag kan inte påstå att det stör mig, jag har tänkt på det, jag har bett för det och jag har försökt se ett problem i det, men jag lyckas inte. Det stör mig inte, snarare tvärtom än så länge, jag kan inte sätta fingret på det, det var inte som att det faktum att jag och Mikko hade samma syn på tron och Gud var något negativt - men just nu vill jag inte ha det, kanske för att det faktum att jag inte kände att det var jätteviktigt att prata massor om tro med Mikko hela tiden som gjorde att det blev som det blev (nu låter Mikko som världens dummaste människa - och det är inte alls så jag menar, jag förstår precis vad han menade, vi hade inte fokus på Gud, vilket vi borde ha haft) och jag vill inte hamna i den situationen igen och eftersom jag inte tycker att Gud protesterar så tänker jag se till att ta det här dit det kommer.
Jag är fruktansvärt glad för att jag och Tommy faktiskt kan prata om det ändå dock, för förr eller senare så kommer jag trots allt behöva prata om det. Eller om något annat - och då är det en fördel att veta hur man gör. Faktum är att det finns en väldigt stor skillnad den här gången jämfört med mina tidigare förhållanden, det här är en kille jag faktiskt kände sen tidigare, vi vet redan hur man umgås och vi vet grundläggande saker om varandra, vilket är en av de viktigaste sakerna jag har insett att jag tror är en fördel för att det ska kunna fungera.
Vad jag egentligen ville få fram genom det där vet jag inte? Det var lite reflektioner från Wero såhär på tisdagskvällen, nu ska jag stänga av musiken och lägga mig i sängen och titta på veckans avsnitt av The Big Bang Theory tror jag, eller How I Met Your Mother - jag har inte riktigt bestämt mig än.
