Ge mig styrka.
Okej, eftersom inget annat egentligen verkar funka så lämnar jag allt i dina händer nu Gud.
"Gud i dina händer, vilar jag i tro, vilar i din värme och din ro, Varje brustet hjärta, varje skadad själ famnar du i nåd och gör den hel." - Gud i dina händer, psalm 769 (nya upplagan)
Jag hoppas verkligen att du håller. Jag orkar inte falla. Jag orkar inte ligga där på marken och hoppas att någon hjälper mig upp. För även om din nåd och din kärlek är oändlig så har inte människorna som förväntas hjälpa en upp en oändlig nåd och en oändlig kärlek. Tyvärr. Förlåt Gud. Förlåt för att vi har misslyckats med att älska dig som vi borde. Förlåt för att dina fötter inte går, för att dina händer inte helar, för att dina ord inte lär folk saker. Förlåt för att vi inte ens kan vara din kropp på ett bra sätt.
Men ibland behöver vi styrka, ibland behöver vi ro. Ibland behöver vi någon som kan lyssna och ge råd. Jag vet att du kan ge oss allt det där. Jag vet att du kan ge oss allt det där och lite till. Du har alltid lite till att ge. Alltid. För du är bäst. Jag älskar dig Gud. Men ibland så behöver jag hjälp av dig för att faktiskt veta att du älskar mig. Hur ska jag veta att du älskar mig om du inte säger det eller visar det? Hur ska jag veta att du älskar mig. Förklara för mig. Jag förstår inte. Förlåt.
Amen.
Ingen energi.
Jesus, jag har verkligen ingen energi över huvud taget att slösa på att be dig om saker som du ändå bara skiter i. Varför kan inte jag få som jag vill, bara en liten gång. Det spelar inte någon roll vad det handlar om, bara något litet. Så att jag i alla fall kan få se att du älskar mig. Jag vet faktiskt inte om du gör det just nu. Förlåt. Det är säkert en synd och hela faderullan. Men GAH. Jag blir så arg på dig. Jag skulle kunna skälla på dig i flera timmar Gud. På allvar. Jag orkar inte. Jag behöver dig. Jag har sagt det gång på gång, och för varje gång jag säger det så blir jag mer osäker på dig. Förlåt. Men jag behöver dig. Och jag hoppas att du kan gå med på att jag behöver dig. Och jag hoppas verkligen att du kan hjälpa mig nu Gud. Herre hjälp mig. Nu.
Jobb och ensamhet.
Okej. Idag har jag gjort ett antal konstateranden.
- Jag älskar Mikko mer än jag någonsin kommer förstå. Detta ledde till att jag insåg hur mycket jag behöver honom när han inte är här...(Något jag inser när han får jobb och därför inte kan komma hit...Men Grattis till jobbet honung)
- Mammor är alltid bra... ALLTID!
- Jag älskar min familjs dator. Liksom my little pony bilder blandat med händer som ber..
- osv.
Helt enkelt så har det varit en lärorik dag. Yay liksom.
kanske skriver några rader till sen...
Dagboken.
Mina ärrade armar. (Jag är bara tvungen att skriva av mig det här)
okej, mina armar är inte fullt så ärrade som det kan verka ibland. faktum är att jag aldrig har skurit särskillt djupt, jag kommer inte göra det heller. Men det kanske inte handlar om hur djupt man skär, hur långt man skär, hur många gånger man skär.
Det har slagit mig ganska många gånger att jag började skära mig för att alla andra gjorde det. Jag var 14 och mådde också dåligt. Precis som alla andra, och alla andra log ju (som att jag inte gjorde det..) och jag ville också le. Det var därför. Det var på grund av alla andras leenden som jag började skära mig. Den 20:e September 2005. Idag ångrar jag det. Då tyckte jag att jag var cool och att jag mådde så mycket bättre. Hata mig. Slå mig. Döda mig.
Det faktum att jag fortfarande kan sitta där, med kniven, skrämmer mig. Det faktum att jag liksom inte har någon spärr på samma sätt som jag en gång hade skrämmer mig. Jag hatar mig själv ibland. Jag gör verkligen det.
För tre år sedan. (Utdrag ur Weronicas dagbok för 2005)
"Vad är detta.
/Wero"
I totally love myself sometimes. <3
Lämna in datorn.
Har sparat ner allt från datorn som jag vill ha kvar i höst. Tänkte lägga USB-minnet som jag la det på i väskan så att jag inte råkar ta bort det under sommaren.
skolavslutning på fredag. Jag är lite små nervös. Men inte så farligt..
Skriver lite längre sen, om jag har något att säga..
Skor.
Milja sa att jag skulle blogga om en sko. Men det här inlägget kommer handla om skor.
Jag tror att skor visar vem man är. Inte så att man kan se att någon är en viss typ av människa för att den har en viss typ skor på sig, men jag tror att skor har grymt mycket att berätta för oss. Jag menar, skorna får följa med oss, vart vi än går. Det är inte som en tröja som man bara har på sig en gång varannan vecka. Skorna har man på sig varje dag. Det är något speciellt med skor.
Fråga inte vad jag håller på med. Jag hade bara inget vettigt att säga. Jo, jag mådde grymt illa i morse... xD
STFU.
Why liksom?
Jag önskar att jag inte höll folk vakna om nätterna..
förlåt
Veckoplanering.
Måndag
skola
stan men milja
binda Biblar
Tisdag
skola
Volvo 12:50-13:30
skriva manus
Onsdag
skola (lämna dator)
åka till pappa
träffa Petrus?
Torsdag
skola
fixa inför skolavslutning
träffa Petrus?
Fredag
skolavslutning
student?
Lördag
Grillfest med Olas jobb
Söndag
VILA
Grejt.
Aja, kommer bli mer bloggande i veckan (om jag hinner). Har massa idéer.. men ingen tid..
Väntan.
Men det kommer bli värre. Så ja.
JAG VILL BARA FÅ ETT SLUT PÅ DET HÄR!!!
*DAMP*
I E-tuna.
Okej. Jag hinner inte (läs; jag pallar inte) blogga så mycket nu. Att ta med datorn ut i solen är inte min grej.. alltså händer det inte så mycket i bloggen just nu. Inlägget om lycka kommer i nästa vecka. Men först måste ni svara.. Vad gör er lyckliga?
För övrigt så kan jag informera er om att min mage gör ont (som vanligt) och att jag är trött...
Mikko sitter och leker med sitt objektiv.. (PORR)
Gud, jag vet inte vad jag ska säga. Jag gör verkligen inte det. Förlåt. Orden har tagit slut igen. Ge mig ord. Ge mig vilja, ge mig styrka. Det känns som att jag drar ner alla andra i stället för att dra upp mig själv. Jag vill inte det. Jag gör inte det.. Förlåt
Amen.
Naturkunskapen ska göras.
Jag måste göra bajs skit naturkunskapen. Men jag kan inte koncentrera mig. Jag är grymt nervös och hoppas verkligen att det är okej. Gah. Lugna ner mig någon?
För övrigt hittade jag mig själv på knä inne på toaletten förut, jag bad. Men det hjälper ju inte. Jag känner mig grymt övergiven just nu. Eli, Eli, lema sabachtani? (vilket betyder; Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?)
Gud. Det här är inte roligt. Jag hoppas att du fattar det snart. Jag vet att jag slängde iväg nån halvskum bön i förra veckan. Men det här är fortfarande inte roligt...Jag blir arg. Något så fruktansvärt arg. Jag kommer seriöst inte orka det här. Jag kommer bryta ihop totalt och allt kommer gå åt helvete. Förstår du inte det? Jag är inte mogen för det här. Herre hjälp mig. Herre hjälp mig nu! Jag klarar mig inte utan dig. Förstå mig. Hör min bön. Gud jag ber dig. Nu när tårarna bränner bakom mina ögon, Gud, hjälp mig. Jag vet inte vad jag ska säga mer. Jag kan inte säga mer. Hjälp mig. Förstå min ångest. Förstå min rädsla. Jag vet att du förstår. Jag vet att du hör mig. Men jag förstår inte dina svar. Ge mig ett tydligt svar. Gärna ett svar som innebär att jag slipper det här. Jag är inte mogen för det. Min tro klarar inte det här Gud. Jag kommer tro att du lämnat mig, jag kommer tro att du inte älskar mig, jag kommer tro att du aldrig har älskat mig. Jag vill inte det. Jag älskar dig. Men jag älskar inte det du gör just nu. Förlåt.
Förlåt alla fel jag har gjort idag. Alla fel jag kommer göra imorgon. Alla fel jag gjorde igår. Jesus förlåt mig. Låt mig få börja om. Ge mig det nya livet. Låt mig börja om. Jag har sagt så länge att jag vill börja om, glömma allt gammalt, ge mig den möjligheten nu efter det här. Så vi kan stryka ett streck över allt som varit, bara glömma det. Jag ber dig. Låt oss glömma. Låt oss bli förlåtna.
Amen.
Läste.
http://izredam.blogg.se/2008/january/bloggar.html#comment
Liksom, inser ni vad jag sa? Jag tror inte det? Jag berättade för er att vi alla kommer dömmas av Gud, och att Jesus kommer rädda oss, och att vi kommer få blåbärssoppa (nu fattar 90% av alla läsare ingenting). Poängen var att: Jag tror att jag har rätt. Gud kommer dömma oss alla. Vi vet inte vem han dömmer till vad, men vi vet att han inte vill dömma någon till helvetet. Därför vill jag tro att han accepterar minsta lilla antydan till en ursäkt som en ursäkt. För Gud är kärlek. Låter inte det bra? Jag tror på en gud av nåd och kärlek. Så det så. Och om någon vill protestera så feel free. För det är vad jag tror på.
Tack Gud för att du visar mig alla bra saker jag har tänkt. Tack för alla fina tankar du skänker mig. Jag uppskattar dem. Ge mig frid Jesus. I ditt namn. Ge mig frid. Låt mig slippa det här. Jag vet att du kommer acceptera min bön om förlåtelse Gud, men det handlar inte om det. Jag har gjort allt i min makt för att få dig att ställa allt till rätta. Men du gör mig bara mer orolig, mer rädd. Vad vill du göra med mig egentligen? Driva mig till vansinne? Du dödar mig just nu, vet du det?
Amen.
English again.
I wrote yesterday that God was cool and that I loved him. And that's an interesting thing, 'cause now I don't feel the same at all. I would just like to hit him in the head with something really hard, like a chair or something. I hate the pain. I hate that he teases me and takes the pain away for a short while, and then lets it come back. Stronger than before... Did I really say I wanted to play this game?
Lord. I stand before you and all I see is darkness. Where is the light that used to surround you? Where is the light that used to be in my eyes? Where is my hope? Do you really think this is funny? I've never actually asked someone for help, not a person that I don't know at all, but I did now. Why? Because I need an answer, NOW. Why do you leave me here all by my self? Why don't you answer my prayers? Why do you make me feel like an abandoned puppy?
Jesus? Didn't you die on the cross for my sins? Or was it everybody else's sins you died for? I don't understand anymore.
Amen.
...
Jag antar att det är att kräva för mycket. Önskar att jag vågade ringa någon. Men vad ska jag
Bajs.
Gud. Jag vet att framförhållning inte är min grej. Alls. Jag vet att jag borde fokusera mer och inte vänta till sista sekunden, men that's the way I am. Förlåt. Förlåt för allt. Men jag låg liksom på knä och grät igår. Jag grät och bad dig om förlåtelse. Men det verkar inte räcka. Gud. Vad gör jag för fel? Vad vill du som inte jag vill? Jag kan inte. Förlåt, jag kan inte. Jag är inte redo. Jag är verkligen inte redo. Jag kan göra vad som helst. Vad är det du vill att jag ska lämna? Vad är det du vill att jag ska göra? Vad gör jag fel? Jesus. Det känns inte som att det där med oändlig nåd gäller mig. Jag vet att jag har gjort fel, jag vet att jag har gjort misstag, men Gud, jag är verkligen ledsen, och det kommer inte hända igen. Jag har lärt mig något. På riktigt. Gud jag har verkligen det. Förlåt mina misstag, ställ allt till rätta.
Amen.
Jag tror på det här.
För övrigt så kan jag berätta för er att Gud är grymt cool. Jag menar. Jag har nog aldrig varit så osäker på någonting. Men sen helt plötsligt så var allt så självklart. Jag har nog aldrig varit med om något så kraftfullt förut. Det var grymt. Jag grät. (Jag gråter alltid, hallå?!?) Petrus grät (!).
Gud. Om det var du som sa allt jag tror att du sa i går kväll. Visa det. För jag kan inte vara säker förrens du faktiskt har visat det. Jag älskar dig Gud. Jag vill tro att det var du. Jag vill tro att du är lika cool som jag vill tro att du är. Men Gud, jag vill vara säker. Jag menar, det har verkat så bra så många andra gånger. Gud jag ber dig. Och Gud, om jag har gjort fel, vilket jag vet att jag har, så förlåt mina fel Jesus. Förlåt mig herre. Jag kan lägga mig ner på knä igen om du vill. Men jag tror inte att det är det du vill. Vad vill du? Att jag ska gråta mer? Att jag ska berätta det för någon? Varför? Jag förstår inte.
Gud, jag älskar dig. Men visa mig rätt väg. Jag ber dig.
Amen
Olika Gudar?
Men ibland så blir jag helt nollställd. Jag vet att Gud bestämde att Jesus skulle dö på korset för våra synder, så att vi skulle slippa dö. (Joh 3:16 Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.) Det innebär alltså att Gud älskar oss så mycket så att han lät folket spika upp Jesus på ett kors, och genom sin död så tog Jesus våra synder ifrån oss. Känns helt okej va? Jag menar, det innebär att bara vi ber om förlåtelse så blir vi förlåtna och allt är frid och fröjd igen. Men ibland så känns allt grymt hopplöst och det blir liksom bara tomt. Det känns som att Gud inte lyssnar, Jesus skiter i att förlåta och Den Heliga Anden är någon helt annan stans. Vad gör man då?
Då gör man inte som Wero. När sånt händer så brukar jag ge upp och tänka att "nehe, kristendomen var nog ingenting för mig i alla fall" Och det är väldigt synd. För Gud lämnar oss aldrig. Han finns där hela tiden. Och när jag sitter och tänker "Eli, Eli, lema sabachtani" (Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig) så brukar jag komma ihåg ett sms som jag fick en gång "Gud har inte övergivit dig. Han står och gömmer sig bakom den där röda gardinen du har snett bakom dig till höger - titta noggrant så ser du hans gula skor..." Och det där tror jag är grymt sant.
Har Gud gula skor? Tänkte ni kanske nu, men det var inte så jag menade. Jag menar att när vi tror att Gud har övergivit oss så står han där och väntar på att vi ska hitta honom. Det är lite som en kurragömma lek med livet. Jag menar, ibland känns det verkligen som att utan Gud så hade jag inte överlevt, och det är när jag känner så som mest som han inte verkar finnas där. Men man hittar honom alltid i sista stund. Det är grymt.
Jag vet inte vad jag ville säga med det här egentligen. Kanske ville jag säga att "Hey, Gud finns där bara du tittar" eller också så ville jag förklara för mig själv att han inte kommer lämna mig. Även om det känns så just nu..
Gud. Tack. Tack för att du alltid kommer fram, tack för att du låter de gula skorna sticka fram. Jag saknar dig något så fruktansvärt när du är borta, och när du är här så känns det som att du aldrig varit borta. Men jag hatar när du går. Lämna mig inte. Jag vill inte. Inte nu. Det känns som att du är på väg bort, för att gå någon annan stans, men Gud, jag klarar mig inte själv nu. Jag gör verkligen inte det. Förlåt
Amen.
Skola då.
Kom att tänka på en sak på bussen.
Har ni någonsin tänkt på att vi, dagligen, gör både det ena och det andra, som vi sedan ångrar. Och nu vet inte jag om det här bara är jag, men jag gör liksom om samma misstag gång på gång. Det innebär alltså att jag gör de där sakerna som jag vet är dumt och jag vet att jag sårar folk, men jag gör det i alla fall.. Förlåt mig. Snälla. Förlåt mig.
För övrigt så vill jag bara påpeka att jag är duktig, jag svarade inte på det där mass-utskicks sms:et som jag fick igår från en viss person som jag vet kommer såra mig om vi börjar prata igen. Jag känner mig grymt duktig.
Jesus tack för att jag inser saker ibland. Tack för att jag förstår vad det egentligen är som händer. Jag älskar när du lyssnar på mig och ger mig svar. Gud, jag ber dig om hjälp nu. Ta bort smärtan, snälla Gud. Jag orkar inte ha ont, jag kan inte koncentrera mig, jag kan inte tänka ordentligt. Jag kan liksom inte fokusera över huvud taget. Jag har massor att göra nu. Jag måste verkligen få det här gjort, men det går liksom inte. Jag ber dig. Hjälp mig. Om det är för att jag har gjort saker som jag inte borde, och det faktiskt finns ett samband mellan vad du sa till mig i morse och vad du egentligen menar så ber jag om ursäkt. Jesus förlåt mig. Förlåt mig.
Amen.
Morgon.
Tomas kom hem förut. Jag har redan ringt och terroriserat honom.. Det var trevligt.
Idag blir en bra dag. Jag har nämnligen laddat ner Juno och kollat så den funkar och det gör den. The Bucket List är också klar. Gjorde ett försök med Perfect Parents, men det gick inte alls bra..
Lång dag i skolan idag.
Företagsekonomi
Lunch
Naturkunskap
Svenska
Klassråd
Resurstid
På resursen MÅSTE jag jobba med matten. Vi har inlämning imorgon och jag har massor kvar.
Ska städa och packa ikväll. Roligt värre...
