Saknad.
Jag saknar en hel del saker just nu.
Jag saknar Mikko, hans säng, hans närhet. Dessutom saknar jag Ukraina. Det är en halv evighet sen jag var där och jag har inte träffat folket jag åkte dit med på typ lika lång tid och jag saknar dem. Jag saknar till och med att sova i en möglig kyrka och att skita i ett utedass med hål i väggarna. Jag saknar till och med det torkade bajset på sittgrejen. Jag saknar hästarna i trädgården. Jag saknar barnen. Jag saknar allt.
Just nu saknar jag mest att veta att någon faktiskt älskar mig. Någon som är i närheten av mig. Någon som inte är 25 mil bort. Förlåt.
Yay. Lycka.
Jag har bråkat en del med min mamma i veckan och för en stund sen så insåg jag att jag verkligen behöver komma bort. Och eftersom jag har världens bästa vänner så lånade Tomas mig pengar till biljetten dit (han och jag fixar hemresan på lördag)
SÅ
Jag drar till Mikko imorgon. Jag har inte varit såhär glad på evigheter. Jag får en kram imorgon.
Das sulotion.
Jobba.
Vi började på morgonen och tog upp patienter. Allt gick bra tills vi kom till våran nya patient som vägrade gå upp, så han fick sin frukost i sängen. Fine liksom. Men sen en halvtimme senare så skulle han ha en sup. Sen en liten stund senare skulle han gå på toa, men han ville inte gå upp ur sängen. Så det tog en timme för de andra (vi är tre som jobbar och han tas upp med bälte och det får inte jag göra..) att få upp honom, få honom till toaletten och sedan ta tillbaka honom. Hela tiden skrek han "Jesus hjälp mig". Under tiden så åt alla andra frukost (jag matade två och en halv av de fem jag kunde ge frukost). Mitt i all kalabalik så ringde frisören också och sa att hon fått ett återbud, så hon kom direkt och klippte en annan patient (som när hon ringde fortfarande låg i sängen).
Normalt sett fikar vi (personalen) vid 10-10:30 någon gång. Vi fick inget kaffe förrens 11:30 idag. Det var segt. Jag gillar fikapauser. Jag får betalt för dem också <3
Aja, kommer ett inlägg om mitt träningspass om en stund.
Jobbat idag.
Sen var jag på banken och fixade lite grejer. Bland annat så att mina pengar kommer komma in på mitt konto sen. Yay liksom.
Jobbajobbajobba.
I alla fall. För er som inte vet så jobbar jag på ett äldreboende. Och eftersom det är sjukvård och grejer så har jag tystnadsplikt (okej, jag har inte signat pappret än, men liksom, för deras skull ^^)
I alla fall, jag jobbar 6 timmar om dagen. Från och med imorgon så jobbar jag mellan 7:30 och 14:00. Det känns helt okej. Men jag får dåligt betalt (38kr/h) *klaga* Men jag får skylla mig själv när jag inte har sökt sommarjobb ordentligt.
Jag har inget vettigt att skriva egentligen, kanske kommer ett inlägg sen. Jag har massor som jag vill skriva, men jag har inga ord som jag kan formulera det med. <//3
Jag lyssnar på datorer och skriver om italiensk musik.
Jag älskar den här låten. Jag kan inte hjälpa det.
Vissa dagar känns livet lite lättare.
Det är fredag - Mikko slutar klockan 19 - kommer hem tidigt och umgås med mig :)
Det är fredag - helg - Mikko inte åka till jobbet imorgon
Förslag - Mikko ska nog börja cykla till jobbet - han kommer förhoppningsvis kunna hämta mig på frizon - jag får träffa honom innan sommaren är slut.
Spel - Call of Duty 4 är grymt roligt - Wero har roligt
Lördag imorgon - bio imorgon - Narnia :D
osv.
Wero är glad idag. Ville bara säga det, så att ni inte tror att jag mår dåligt jämt..
Betyg.
Aja. I alla fall. Jag vill få svar på ett mejl jag har skickat. Gärna nu, gärna för ett tag sedan. GAH. Jag är nervös. Massa nervös. Svarasvarasvara.
Herre, hjälp mig.
Hold the elevator.
Egentligen ville jag bara skriva lite, kommer nog ett värdare inlägg sen när mikko jobbar. Han jobbar kväll den här veckan, jag är måttligt road. Men men, han kommer hem vid tolv. TOLV! Vad ska jag göra mellan 14 och 00? Det är ju en halv evighet.. (10 timmar precis som förra veckan..)
Aja, jag insåg en sak när jag vaknade i morse och Mikko låg och tittade på mig. Jag var trött så jag vände på mig och höll på att somna om när det kom en arm bakifrån och höll om mig. Jag kommer sakna kärleken jag bara kan få av honom när jag åker hem. Det faktum att han troligtvis inte kommer på frizon alls gör inte saken bättre, det innebär nämligen att det blir buss hem för mig, och sen blir det ingen Mikko förrens lagom till min födelsedag. Från på söndag. Jag hatar distansförhållanden.
Nåväl. Jag och Mikko kan inte träffas på grund av följande:
Jag åker hem och jobbar i två veckor
Sen italien i en vecka lite drygt
sen hemma tre dagar (ska bland annat till sjukhuset)
sen unizon och frizon
sen skulle vi ha träffats, men jag kommer inte ha råd att åka dit om jag inte får skjuts..
sen börjar skolan
sen fyller jag år ^^
Yay. Mitt liv är så underbart. NOT!
färger i en vind.
Jesper började prata om färger på bilddagboken. Och helt plötsligt så kom jag att tänka på Färger i en vind, ni vet sången från Pocahontas
(den svenska är bättre, men ni fick båda..)
Och när jag var liten så trodde jag att de menade att det faktiskt fanns färger i en vind, och så kände jag mig jättedålig för att jag inte kunde se färgerna i en vind. Men nu är jag äldre (no shit?) och jag har insett att det inte finns färger i en vind, rent fysiskt, men däremot så finns det massor här i världen som vi inte ser, för att vi är dumma stadsbor som inte ser vad som finns. Okej, det här kommer bara bestå av Wero som klagar på att hon är John Smith istället för någon av indianerna (läs; Pocahontas). GAH. Jag vill inte behöva vara matrealistisk och dum i huvudet. GAH. Slå mig.
Gud. Jag ger dig en chans till. Enbart för att jag vet att du finns, jag vet att du borde bry dig om mig, du borde bry dig för att du har lovat det. Du har lovat att du ska älska alla människor. Och jag har bara gjort vad jag trodde var rätt. Var det fel så förlåt mig då. Jag menar. Det var inte meningen att göra fel, det kändes rätt, det var det enda jag egentligen kunde göra och jag litade på dig. Förlåt. Jag ska sluta att lägga mina problem i dina händer om det är det du vill. Men hjälp mig nu, jag orkar inte ha det såhär. Jag orkar verkligen inte. Jag älskar dig. Men älskar du mig? Eller har du faktiskt lämnat mig?
Amen.
Rastlöshet.
Nu ska jag gå och kolla på TV..
Lycka - as we know it.
Jag lovade er för hundra år sedan att jag skulle skriva om lycka. Så fine, här kommer det.
Jag frågade er vad som gör er lyckliga, och ja, jag fick två svar (resten av er var upptagna med att kommentera att jag började min misslyckade träning, så gårdagens inlägg om träning..).
Tomas (som var i USA när han skrev det..) skrev: "jag tror att det var dig jag pratade med nar jag upptackte det, men jag skriver det har iaf: jag blir lycklig av att finnas dar for mina vanner nar de behover mig. att hora nagon saga "tack, om du inte fragat hur jag matt/svarat i telefon/gett mig en kram/whatever den dar gangen vet jag inte vad jag tagit mig till" ar det basta jag vet. och det ar val ocska ratt egoistiskt nar man tanker efter - det far mig ju att kanna mig viktig, duktig och betydelsefull - men det gor mig lycklig.
sen blir jag lycklig, pa ett helt annat plan men minst lika viktigt, av bra filmer, tunga distade gitarriff, rappa spontana skamt, en bra teaterforestallning, sma barn, glass, ironi och apelsinjuice on the rocks."
och Erika skrev: "Jag har precis köpt en ny nagelstärkade med små, små krossade diamanter i som gjorde mina naglar hårda som sten. Det gör mig lycklig ;)"
Lycklig på två sätt!
Jag tror att man kan bli lycklig på två sätt, precis som Tomas beskrev, av antingen de där små kommentarerna som gör att man kan känna sig betydelsefull i alla fall en liten stund, men sen kan man också bli lycklig av de där matrealistiska sakerna, så som till exempel en ny nagelsträkare med små, små krossade daimanter i. Det är klart att det är viktigt båda två. Men jag tror att poängen är att vi måste kunna bli lyckliga av båda, men framförallt den första.
Wero drar upp Bibeln igen.
Jag vet inte vart det står och jag hitter det inte just nu, (så om någon vet det så kan ni väl slänga in en kommentar?) men jag vet att Jesus vid ett tillfälle säger att om vi har t ex en tröja, och träffar någon utan en tröja så ska vi ge våran tröja till denna någon. Och ja, jag tycker att det är en underbar tanke. Det faktum att det skulle ge alla matrealistisk lycka och dessutom kläder på kroppen, gör mig alldeles varm innombords. Men jag tror inte att det var så Jesus menade. Jag tror att han menade att vi, tillsammans som människor, kan skänka varandra lycka. Det finns en andledning till att jag inte är buddist, även om jag tycker att de har en helt underbar syn på många saker, men hallå.. Enligt en buddist så är livet på jorden ett enda lidande. Men jag tror att Jesus ville skänka oss lycka. Jag tror att han ville ge oss den icke-matrealistiska lyckan, alltså lyckan av de där små sakerna, den där kramen, det där mejlet, den där kommentaren osv.
Jag kan ha fel.
Visst jag kan ha fel, men jag tycker i alla fall att jag blir lyckligare av den icke-matrealistiska lyckan än den matrealistiska lyckan. Eller, den håller längre. Ta till exempel när vi vann i Japan. Visst, jag var lycklig, en stund. Men sen gick vi och åt och hade trevligt och helt plötsligt så kände jag inte det där lyckoruset längre. Sen att jag fortfarande får en puls på Gud-vet-vad och blir helt jätte glad så fort jag ser en video av det men tio sekunder senare inte känner någonting, bevisar väl också vad jag misstänker. Om någon istället säger något snällt så blir jag glad i flera dagar. När vi var i Japan och jag inte fick prata med Mikko i telefon så blev jag varje kväll påmind om hans röst som sa "jag älskar dig" och det där gjorde mig sjukt lycklig. Även om jag inte hade fått skriva det till honom på msn så hade jag fortfarande haft den där känslan och vetskapen om att han älskar mig. Och ja, det räcker för att göra en människa lycklig, det räcker i alla fall för att göra mig lycklig.
Rörigt och troligtvis inte alls vad ni ville läsa.
I know, det är rörigt, det är inte vad ni ville läsa, men I don't care. Jag fick ut vad jag ville, jag lärde mig något om mig själv. Som Anton (http://indiesponge.blogg.se/) så fint skrev härromdagen, "Men de är som en slags terapi för min del, det lär mig att bearbeta saker på ett sätt." Och det är precis så jag känner också. Tack Anton.
I alla fall
Jag vet att ni kanske inte blir lyckliga på alls samma sätt som jag, men vad spelar det för roll? Jag tror att det viktigaste är att vi blir lyckliga, på något sätt..
Nej, nu skiter jag i det här. Jag spyr ändå bara ur mig massa ord för att få det att låta bra, trots att det inte kommer göra det, hur mycket jag än försöker.. Nu blir det lunch och sen nån film. Sen laga mat, sen kommer Mikko :D
Somna utan att gråta.
Lyckades föör övrigt somna om efter att Mikko drog till jobbet. Kan i och för sig bero på att jag fick typ två pussar i morse, det var knappt tillräckligt för att väcka mig..
Aja, han kommer ju hem om 6 timmar. Tills dess blir det mer married with children, kanske lite mat (okej det måste bli mat, jag pallade inte frukost idag...) och för hoppningsvis så kan man prata med någon på msn om en stund..
When I realize.
It's like when I'm on the bus and I listen to music. I can sit there singing in my head. And suddenly I can feel that someone is looking at me, and in the next moment, everybody is looking at me. (At least that's the way it feels). And then I start thinking "maybe I did sing that song out loud." And I usually listen to worship songs when I'm on the bus (the bus rides is my time with God). And I can understand if people are looking at me if I'm sitting on the bus singing How great the Fathers love for us. I really can. If I saw someone do that I would probably see that person as a religious freak. Even if I'm just the same.
I hate myself.
I wanna talk to someone.
Gråt.
Egentligen är det nog ingen mening med att jag pratar med någon. För jag vet inte varför jag mår dåligt, jag vet inte varför jag grät igår. Jag vet ingenting. Jag vet bara en sak. Gud lyssnar inte på mig. Jag hatar det. En vacker dag så kommer avsaknaden av Gud att göra så att jag gör något jag inte borde göra. Något som kommer ändra på allt. Jag lovar. Jag tänkte att jag skulle försöka förklara min tidigare relation till Gud.
How I met God.
Okej. Jag tror att jag har dragit den här historien förut, min historia om lerpölen på Sundsvik. Men det är inte bara det. Eftersom jag blev kristen där i lerpölen när jag sa till Gud att "Du, om du nu finns, då ska du få det att sluta regna." sen kom det inte en droppe vatten. Men jag kom hem efter den där kvällen, efter lägret. Jag gick till skolan (ni vet, lägret var på sommaren, sen började skolan igen) och jag träffade Milja. Hon är normalt sett en väldigt trevlig och sympatisk människa. Men hon har en tendens att komma på saker, och sen testa dem (okej, jag är ganska säker på att hon inte testar allt hon kommer på...). Sure, oftast är det inget dåligt med det men nu var det det. Under våren innan så hade jag och hon börjat med Wicca (naturreligion, kolla upp det om du är intresserad). Det var väl roligt en stund, men det funkade inte så bra. Ett par veckor innan skolan slutade så bråkade jag och Milja och vi pratade knappt på hela sommaren (det är nog det enda egentliga bråket vi har haft). Men när vi kom tillbaka till skolan på hösten började vi umgås igen. Men Milja hade, okej rätta mig om jag har fel, kommit på något nytt att testa (det kanske är jätte fel att säga såhär.. så Milja: rätta mig om jag har fel.. men jag vet inte hur jag ska förklara det annars...)... Milja hade blivit satanist.
Alltså. Jag har blivit kristen och Milja har blivit satanist. För tillfället så är jag en ganska svag person som inte riktigt vet vad jag ska göra och inte vet hur det ska göras heller. Så vad gör jag? Jag lyssnar på Milja när hon säger att Gud är dum i huvudet ungefär och att kyrkan försöker hjärntvätta mig. Så, vad gör jag sen? Jo jag fortsätter hänga i kyrkan. Jag tror egentligen inte att någon bryr sig om det faktum att jag inte ber längre. Jag tror inte att någon märkte någon skillnad.
På våren sen lyckas jag få med Milja till kyrkan och det blir väl helt okej. Sen åkte hon iväg på ett konfrimationsläger och kommer hem efter helgen och säger i princip "Jag har blivit kristen" Vad säger man då? Jag hade gett upp hela min tro för att hon klagade på den. Och sen går hon och blir kristen.
Det går dagar, veckor, ja tillochmed ett par månader och sen lyckas hon faktiskt övertala mig till att jag ska bli kristen. Jag kommer inte riktigt ihåg hur, men jag vet att jag bad Gud om förlåtelse för att jag föll för den första frestningen som han satte mig för. Jag vet att jag skällde på mig själv för hur dum jag varit och att jag insåg hur mycket jag hade saknat Gud.
How did this affect me?
Egentligen så tror jag inte att jag hade skrivit det här om inte Milja hade blivit satanist och fått mig att ge upp. Jag tror att det är en av andledningarna till att jag, idag, är hyfsat stabil. (Alla tvivlar, och även om jag säger att Gud överger mig så gör han inte det. Och jag vet det.
God - My best friend.
Gud är verkligen den bästa vän jag någonsin kommer kunna få. Han stöttar mig när jag mår dåligt. Han bryr sig inte om att jag gråter, han bryr sig inte om att jag är ledsen. Han älskar mig i alla fall. Visst, han har fått mig att säga upp vissa kontakter, men det är för min egen skull. Jag vet det. Dessutom ger han mig en mening till saker som tidigare var helt meningslösa, han ger mig hopp och frid. Han ger mig liv. Nytt liv.
Vad det här skulle ge er.
Det här skulle inte ge er någonting. Eller jo, det är ganska bra om ni också tänker till lite. Men jag bloggar inte för att halva världen ska läsa vad jag skriver. Jag bloggar för att få ur mig mina tankar, och det har jag inte kunnat göra på evigheter. Därför gör det här mig lugn. Dessutom ville jag visa att Gud alltid finns där, och att han alltid svarar. Jag kan dra några exempel på vänner han har gett mig. (Eftersom det är de vänner som han har gett mig som jag värderar högst, inte av vännerna, men av vad han har gett mig.. GAH jag vet inte vad jag skriver..)
Mikko - När jag och Fredrik gjorde slut blev jag grymt ledsen (jag orkar inte dra det där nu..). Det här var nog första gången som jag på riktigt förtröstade i Gud. Men någon gång mitt i allt det där så sa jag till Gud att han skulle visa mig riktig kärlek om det verkligen fanns sådan. Ett halvår senare förstod jag vad äkta kärlek var. Jag älskar Mikko. Jag gör verkligen det. Och det där sitter djupare än något annat.
Tomas - I februari mådde jag inte jätte bra. Och jag hade liksom ingen jag kunde prata med. Jag behövde någon som kunde berätta för mig att Gud visst älskade mig och jag behövde någon som resonerade som jag (visst Mikko hade klarat av båda sakerna, men jag bara kunde inte prata med honom.. jag vet inte varför...). Så, kristen som jag är (det där var ett skämt.. ), gav jag Gud en chans, jag sa "Gud, ge mig en vän som jag kan lita på, som jag faktiskt vågar berätta allt för, någon som inte lämnar mig eller sviker mig." Och typ två dagar senare var Tomas där.
Slutsats.
Jag tror det här har gett mig mer än det kommer kunna ge någon annan. Eftersom jag har insett sjukt mycket saker. Och nu måste jag prata med någon om det. Gah. Ge mig någon att prata med. Tomas är och seglar, Mikko jobbar, Jesper tror jag jobbar, David sover (hans dator är inte på...) osv. GAH. Det stör mig.
Jesus. Jag vet att jag har varit en bit ifrån dig ett tag. Jag vet att du säkert har kännt dig grymt dissad av att jag är så egoistisk att jag skiter i dig så fort jag får en motgång. Jag vet att det inte är så jag ska göra. Men hey. Du var den enda som var där för mig. Du var den enda som stöttade mig i torsdags. Jag älskar dig. Jag älskar dig för att du finns där, för att du lever Jesus. I mig. Jag älskar dig. Jag gör verkligen det. Tack Gud. Tack. Och förlåt. Förlåt för allt dumt jag har gjort de senaste månaderna. För att jag har klagat och gråtit. För att jag har sagt saker jag inte har menat. Men jag har inte mått bra, du vet det. Men jag mår bättre nu, nu när jag ser allt klart igen. Tack för att du tog bort det som gjorde min syn grumlig. Tack för att du gör allt klart. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig.
Amen.
Ensam hemma.
Aja, i alla fall.
När jag var på sjukhuset i förra veckan fick jag reda på att jag har ett lågt HB värde. Därav att jag i princip svimmar så fort jag ställer mig upp.
Så nu har jag satt mig själv på en diet med massa järn, eftersom jag bara spydde upp järntabletterna.
Så igår gjorde jag och Mikko potatisbullar med blodpudding. Blodpuddig = grymt mycket järn. Till det drack vi juice med extra järn och folsyra (som gör att kroppen tar upp järnet bättre). Nyttigt värre.
Dessutom har jag bytt ut skinkan jag brukar ha på mackan mot leverpastej. Och så juice till. Nyttigt nyttigt.
Jag känner mig jätte duktig. Det här borde ge mig massa vuxenpoäng..
I E-tuna.
Jag har fortfarande inte ord så att det räcker till. Jag har inte heller någon som helst aning om vad jag ska skriva. Jag har massor av saker som jag vill skriva, men då har jag antingen inte ord som räcker till eller också så är det saker som jag inte vill lägga ut på internet (jag skulle vilja påstå att jag vill ha lite privatliv)...
MEN GAH! Ja, jag önskar att jag kunde bara skriva av mig allt. För jag pallar inte just nu. Jag pallar inte att ljuga, att inte berätta och att inte kunna göra som jag vill. Lid med mig.
helt f-ing wordless.
Orden är slut. Jag har inget mer att tillägga.
Jag återkommer så fort jag har något vettigt att säga.
Inlägget om lycka är tillsvidare uppskjutet då jag själv inte känner mig särskillt lycklig. Förlåt att ni får vänta.
Take me away.
Just nu vill jag bara rymma iväg någonstans långt bort.
Amen.
