Tommy och Wero

I'm sure that I will always be
A lonely number like root three

The three is all that's good and right,
Why must my three keep out of sight
Beneath the vicious square root sign,
I wish instead I were a nine

For nine could thwart this evil trick,
with just some quick arithmetic

I know I'll never see the sun, as 1.7321
Such is my reality, a sad irrationality

When hark! What is this I see,
Another square root of a three

As quietly co-waltzing by,
Together now we multiply
To form a number we prefer,
Rejoicing as an integer

We break free from our mortal bonds
With the wave of magic wands

Our square root signs become unglued
Your love for me has been renewed


Det där är seriöst universums finaste dikt. Kunde inte ha blivit mycket sötare, och definitivt inte mycket nördigare. I'm so going to learn it by heart.

Egentligen har jag väl inget att skriva, jag har åkte från Mikko 14:40 och kom hem 19:30. Men det var lite folk på bussen och ganska mysigt, när jag kom till Mariestad och skulle byta buss träffade jag Johanna från klassen, så vi snackade lite på vägen till stan. Det var trevligt.

Jag är ganska trött. Men framförallt vill jag bara ringa någon och prata om ingenting. Jag vet inte, Tomas kanske hade rätt i alla fall.. (När vi var på seminariet "Death to bad sex" på frizon så skulle vi välja vilka två "love-languages" vi tyckte vi behövde mest Tomas tyckte att jag borde ha touch och time, medan jag tyckte touch (kunde inte säga så mycket på den fronten..) och words. Men nu vet jag inte längre)

Aja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Vi hörs någon annan dag.

Marielle pratade med farmor innan. De skulle ha haft planeringsmöte idag om honom och hur de skulle göra med honom, men när farmor kom dit så var det ingen där. Tillslut lyckades hon fråga någon vart folk var och då var mötet tydligen inställt. Farmor åkte till sjukhuset och då har farfar blivit mycket sämre. Han hade tydligen blivit sämre redan igår, men det var ingen som kom ihåg att säga det till farmor.. Hur fan tänker man då? När man liksom glömmer bort att berätta för någons man/fru att personen i fråga har blivit allvarligt sjuk och kan dö vilken minut som helst. Svensk sjukvård i ett nötskal.

Ja, jag är arg. Jag är fruktansvärt arg på det faktum att det inte verkar spela någon roll hur han mår. Bara hur många kollin de har i sina sängar och hur många av dem de kan skicka hem. Jag fattar inte varför de har så bråttom, liksom, han blir lite bättre i ett par minuter, och då ska han hem. Sen får man ta tillbaka det och säga att "nej, vi hade nog lite bråttom". Men för att få stanna kvar så måste man liksom sväva mellan liv och död konstant. GAH:

Grejen är liksom den att det verkar som att det här inte får vara jobbigt för mig. Det känns som att jag inte ska bry mig, men jag bryr mig. Jag bryr mig som f*n. Jag älskar honom. Massor. Men det kanske jag inte får...

Aja, jag vet inte vad jag ska säga i alla fall. Ingen verkar ju vilja umgås med mig i alla fall..

Nu har jag massor som jag vill säga igen, men jag har liksom inga ord. Men ännu värre är att jag inte känner något ordentligt. Eller jag känner saker, men inte det jag vill känna. Jag vill gråta för att jag har en farfar som kommer dö vilken dag som helst, istället gråter jag för att Mikko måste låta bli att spela sin fotbollsmatch på fredag för att kunna hämta mig. Jag är patetisk, men jag fick gråta ett par tårar i alla fall.

Jag behöver en famn att gråta i... älskling, får jag gråta i din famn på fredag?

Men men, nu ska jag gå.. kanske skriver något mer lite senare..

Jag sitter i skolan nu. Får ju nästan påstå att jag har saknat datorn.. Vi har håltimma. Vi behövde inte byta om på idrotten idag och därför slutade vi TIDIGT. Idrotten ska vara slut om en halvtimme, sen börjar jag om en timme och en kvart. Det är mysigt. Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Finns inte så mycket att säga.

Efter många om och men så åker jag upp till Mikko i helgen i alla fall. Han ska döma fotboll på lördag, de har någon cup på klubben. Men jag får i alla fall träffa honom, kommer hem runt 19 på söndag. Sen kommer han ner nästa fredag. Yay på det.

Jag vill skriva något djupt, så det kanske ramlar in ett inlägg till om ni har tur ;)

Jag är hemma igen. Det var regningt, lerigt, ensamt, påfrestande, tröttsamt och alldeles underbart.

Jag tänkte börja det här med ett förlåt. Ett förlåt för att jag var en aning frånvarande. Jag är fullt medveten om att det inte finns någon form av möjlighet för mig att egentligen få dig att förlåta mig. Jag vet att jag är ett svin. Jag vet också att om jag försvarar mig nu så kommer du bli arg på mig och jag kommer få massor av skit av det. Och det vill jag inte. Jag vill bara säga förlåt. Dessutom kommer jag inte träffa honom på ett år, så du lär hinna umgås med mig i alla fall.

Okej, hur var det nu då?

Unizon
Unizon var ganska trevligt. Sova i en säng är alltid mysigt. Jag gillar dessutom sundsvik. Och att få umgås med människor som jag i flera år har räknat som mina bästa vänner är alltid helt underbart. Även om det ibland stör mig att jag träffar dem alldeles för sällan. Jag hatar dock det faktum att för att få träffa dem så måste jag i princip säga upp kontakten med Mikko för en tid.

Frizon
Vissa saker gjorde mitt frizon underbart, vissa saker förstörde det totalt. Det faktum att jag fick träffa Tomas förgyllde mitt frizon och jag kommer leva på det länge. Jag fick gå på seminarier och jag fick sjunga lovsång. Frizon lovsången för mig är, tyvärr, i princip den enda lovsången som jag sjunger på ett år, vilket gör den väldigt viktigt för mig. Jag älskar att sjunga lovsång. Dessutom fick jag inse saker. Bland annat precis det jag skrev om tidigare, att våga kasta sig ut.
Jag fick även frysa fötterna av mig för att sista dagen inse att Tomas hade ett par stövlar som jag hade kunnat låna. Men att jag förstörde mina skor gör inget, att jag var blöt och skabbig gör mig inte heller något. Jag fick be. Jag har inte bett ordentligt på väldigt länge. Jag har sjukt svårt för att be vissa perioder, mest för att Gud känns så långt bort men när jag stod där och även om Tomas, tack och lov, inte hörde vad jag sa, så kändes det lite lättare att be, för även om jag innerst inne visste att Gud lyssnade på mina böner så kändes det inte alltid så, men Tomas var liksom närvarande, det är lite lättare att prata med någon som är där..

Totalt sett
Totalt sett så var det helt underbart. Jag saknar det redan. När jag sitter här nu vet jag inte vad jag ska skriva. Det är så mycket. Jag är väldigt tacksam för att jag fick träffa folk, men jag är också väldigt ledsen att jag gjorde som jag gjorde och att jag inte kan träffa folk nu. Dessutom är antalet personer som har frågat om jag och Tomas är ihop/är på väg att bli ihop numera uppe i fler än 5 (de som känner mig har frågat milja och inte mig, så jag har ingen koll på antal..)


Slutligen
Jag tänkte avsluta med två frågor.

1. Varför slutar det alltid med att Gud känns så avlägsen?
2. Varför måste jag alltid brottas med alla "riktiga" problem själv?

Bara för att lägga in något som inte alls har med saken att göra; Tomas, be med mig någon dag?

Jag bjuder på den.
 
Josefinas film för övrigt.

Hur var Italien nu då?

Jodå, det var varmt. De flesta dagarna hade vi mellan 35 och 40 grader. Men det var en ganska skön värme de flesta dagarna, eftersom vi bodde så nära havet. Vissa dagar var det ganska fuktigt i luften, men jag gillar den typen av värme, så det var okej.

I alla fall, eftersom man tydligen (enligt Blondinbella) inte kan åka till Italien utan att bli utsatt för sexuella övergrepp så ska jag nu bevisa motsatsen. Jag har kommit hem helt helskinnad. Fast fruktkillen i affären frågade faktiskt vad jag hette och sa att jag var söt. Ska jag polisanmäla honom? Jag har vittnen.

Förlåt, jag ska inte vara så hård mot Bella. Jag känner inte henne, hade jag gjort det hade hon säkert varit jätte trevlig och så, men nu är hon en offentlig person och då får man tåla sånt. Jag tycker dock att det blir ett sånt fruktansvärt liv om att hon blir utsatt för övergrepp där nere, borde vi inte ta hand om alla övergrepp som sker här hemma först? Ett land i taget liksom.

I alla fall. Italien var det. Det var som sagt varmt, vilket resulterade i att jag låg på stranden med en flaska vatten i princip hela dagarna (siesta i sängen mellan 12-14 typ.. soooova). i vattnet just där vi var så fanns det något som kunde ge öroninflammation, vilket jag naturligtvis fick. Grattis. Vi pratade med dem i receptionen och de skickade oss till apoteket, där fick jag en flaska med droppar, 3 droppar, 3 gånger om dagen i 5 dagar. Det funkade finfint.

Pompeji och Vesuvius hann vi med också. Pompeji var coolt. Men vi var där mitt på dagen och det fanns inget vatten inne där, så vi hade knappt något vatten och alldeles för lite skugga. Varmt och svettigt var det. Vi skulle åkt upp på Vesuvius också, men det gick inte, hon var avstängd p.g.a utbrottsrisk, men det var tydligen ganska vanligt. Vi drog till Amalfi kusten istället. Amalfikusten består av en hög byar inklämda på bergsväggen, oftast har man byggt i klipporna. Dessa byar förbinds med en smal väg, som i Sverige hade varit enkelriktad. Vägen är också framsprängd ur berget och på ena sidan har man havet (rakt ner, på missa ställen är man 500m upp) och på andra sidan har man en bergsvägg. Man tutar i kurvorna för att man inte ska krocka (det går inte att se något, man har en bergvägg emellan sig och andra sidan kurvan). Min far, som har arbetat som taxi-chaufför och tycker om att köra bil stortrivdes. Han körde snabbare än lokalbefolkningen och satt och skrattade hela vägen. Jag och Marielle satt och höll i oss och hoppades att vi skulle överleva. Såhär på efterhand måste jag säga att det var sjukt roligt.


Sammanfattningsvis så hade jag en bra resa. Allt funkade fint och så. Jag saknade Mikko massor bara. Men i övrigt så var det helt okej. Men nästa gång ska jag försöka dra med Mikko ner.

Vi är sjukt dåliga på att visa att vi uppskattar saker, har ni tänkt på det? Jag menar, jag är fullt medveten om att jag egentligen säger tack för helt fel saker. Jag är medveten om att jag säger tack när jag har ringt någon klockan tre på natten för att jag mår dåligt - vilket väl i och för sig kanske är befogat, jag menar, personen i fråga har offrat sin sömn för att jag ska må bättre. Men jag tackar aldrig för de där samtalen som jag egentligen uppskattar mer än allt annat. Typ som det samtalet jag och Tomas hade igår. Det gjorde mig jätteglad att bara få prata, för att jag aldrig har tid att prata om något helt ovärt (nu var det i och för sig inte ovärt, men you get the point), jag har aldrig tid att ägna mina vänner så pass mycket uppmärksamhet att vi kan prata om något annat än det som måste diskuteras och det man pratar om rent automatiskt. Jag känner mig riktigt dålig och jag inser att jag ibland önskar att jag hade mer tid, men samtidigt så förstår jag inte vad som tar upp så mycket av min tid. Men i alla fall. Jag tänkte skriva en lista med lite saker som jag uppskattar, troligtvis helt ovärda saker, men hey, jag kanske uppskattar att sitta och prata om ingenting i timmar.
Så här kommer den
Weros lista över vad hon uppskattar
Jag uppskattar:

• Tillit
• Människor som skrattar åt mina dåliga skämt
• Bra musik, bra filmer, bra böcker 
• Solsken
• Regn
• kramar
• Ovärda samtal som ändå ger mig något (typ det jag och Tomas hade igår... jag lärde mig massor, dessutom blev jag inspirerad till det här inlägget)
• rätt kommentar vid rätt tillfälle
• när Gud håller med mig och gör som jag vill ;)
• de där små sakerna man kommer glömmer bort på två sekunder men som ändå gjorde en så sjukt glad just då  

Den där listan kan göras sjukt mycket längre. Men jag pallar inte att tänka. Dessutom är jag rädd för att någon ska säga något korkat. (Gosh, jag har tillräckligt många läsare för att jag ska bli rädd för er xD)