Historia.
Aja, nu slutar vi och så. Rast. Yay.
Orden har liksom tagit slut. FÖRSÖK ATT FÅ TILLBAKA DEM!
Aja, jag kan ju försöka förklara vad som händer i mitt liv just nu.
Jag var hos Mikko i förra veckan (vilket jag skrev här också). Det var trevligt. Jag tycker så mycket om att kunna fly bort ibland och bara koppla bort det som händer här och nu. Ett litet tag i alla fall. Men nu är jag hemma igen. Jag försöker just nu kombinera skola, pojkvän, kyrka, robotgrejer osv. Det börjar bli lite mycket. Och hur jag än prioriterar så känns det som att det blir fel. Som att någon hela tiden står där med pekpinnen och säger "amen, skulle du inte ha prioriterat mig framför henne/honom" Och ja, det är alltid enskilda personer som antyder sånt. Och förlåt om mitt dygn inte har 36 timmar, och förlåt för att jag måste ha sömn och för att skolan blir viktigare för att mina betyg är viktiga för mig, jag kommer få sjukt mycket skit för det senare annars, från människor som jag inte orkar få skit ifrån. Och det gör liksom ont i mig det med för vad jag än gör så blir det fel. Förlåt. Men jag är inte mer än människa.
Aja. Skit samma. Jag vet som sagt inte vad jag ska skriva, tänkte mest säga förlåt och informera om att jag fortfarande lever. Vissa bloggar fortsätter folk att titta på i evigheter efter att bloggaren i fråga slutar blogga, min försvann alla på direkt. Hatar ni mig på riktigt?
Det kommer ett inlägg snar.. jag tänker be!
Blonda tjejer och killar..
I alla fall, jag vet inte vad jag vill få fram. Att jag är sjukt trött på folk som bara låtsas tycka och tänka saker. Typ
Person1:"Åååh, jag hatar hösten"
Person2:"Jag tycker att hösten är ganska fin"
1:"Jag med!"
Hallå, vaddå hejjagstårförminaåsikterNOT.. Liksom. Det är ju fånigt på riktigt. Jag skulle vilja påstå att det är riktigt patetiskt. Jag menar, vad tjänar man egentligen på att man ljuger om vad man tycker? Det är sånna människor som gör att Sverige ser ut som det gör. Jag vågar nästan påstå att det gör mig ledsen i ögat.
Nu borde jag göra lite svenska. Så det så!
Mikko är i skolan.
Mikko är i skolan. Jag gissar på att hans bror har åkt nu... Jag är ensam. Funderar på att byta om (läs byta tröja och sätta på mig strumpor) och sätta mig och sticka tills Mikko kommer hem. Vi måste handla sen. Okej, vi måste inte handla, men Antti åt upp äggen som jag skulle göra kladdkaka på, ni förstår ju vad det innebär. Dessutom hade jag tänkt mig köttfärsbiffar till middag idag. Men jag vill göra med mjukost i (jag kan dra upp receptet en annan gång om ni så önskar, hojta till i så fall ^^) och vi har ingen mjukost heller. Så nada mjukost och nada ägg ger ingen middag (okej, inte den middag jag tänkt mig) och ingen kladdkaka (for real). Vad gör man åt det? Jo, man åker och hadlar!
Antti kom precis in igen, aja, han springer ut och in och jag har ingen aning om varför. Han har inte med sig något ut, och han har inte med sig något in, han går ut, är ute i kanske fem minuter, kommer in, är inne i 10 och går ut i fem minuter till. Me not get him.
Nej, förlåt för ett ovärt inlägg, försöker mest hålla bloggen vid liv.. Det händer inte så mycket just nu, och det som händer känns inte värt att skriva om. Jag ska gå och sticka istället.
Hare bra.
Att säga sanningen.
Varför varnade mig ingen? Jag har tänkt berätta för henne ett tag, att jag inte orkar vara där längre. Men ingen pratade om konsekvenserna. Att jag skulle behöva dra upp 12 år som jag har levt utan att prata om sanningen, utan att tänka på vem som egentligen gjorde fel. Jag berättade att jag har tröttnat på vad hon gör, att jag har tröttnat på hennes telefonsamtal, på hennes tjat om att det var pappas fel, på deras skitsnack. Jag hoppades att det här skulle få det att ta slut. Men det gjorde det inte. Det fick henne att bli arg på mig, väldigt arg. Konstigt? Nej inte egentligen. Jag visste att hon skulle bli sårad, men det var inte det faktum att jag ville flytta som sårade henne, utan att ingen ville ha henne. Som vanligt så handlade det om henne. Hon var till och med tvungen att ta på sig jackan och visa att det verkligen handlade om henne. Det är alltid samma sak. Och när det var hon som skulle dra så skulle han visa hur duktig han var genom att hindra henne och hota med att kasta ut mig, vilket gjorde henne mer frustrerad, det var ju inte dit hon ville ha det. Jag slängde ner mina grejer i en väska och gick mot dörren. Aja, hon lovade att det skulle förändras, att allt ska bli så mycket bättre, att vi ska prata och allt det där. Men jag vill inte prata om det, jag vill inte höra henne säga att jag gjorde fel. Jag vet att jag gjorde fel, det ger mig inget att höra det. Varför fattar hon inte det?
Man kan ju fundera på varför jag egentligen skriver det här här. Kanske för att jag vill ventilera lite, för att jag hoppas att någon kommer berätta för mig att jag gjorde rätt. Kanske för att någon berättar för mig vad jag egentligen gjorde fel. Jag vet inte. Jag hoppas egentligen bara på något. Eller på att få ventilera lite.
Skit samma. Är det bara mina föräldrar som hävdar att den andre gjorde fel och att de själva älskar mig mer än den andre? Gosh. 12 år. Det är en alldeles för lång tid. Jag saknar att vara barn och inte behöva bry sig.
Skrik.
Jag tänker sitta inlåst i mitt rum så gott som hela dagen. Ska gå upp och sätta en telefon på laddning bara och så kommer jag bli uttvingad för att äta. Men annars så.
Jag åker till pappa idag <3 Äntligen<3
När man inte vågar röra på sig.
Jag hatar när det blir såhär. När jag sitter i mitt rum och skriver långsamt långsamt, för att jag inte vill att någon ska höra, för att jag är rädd för konsekvenserna. När jag helst av allt hade legat i min säng med täcket över huvudet för att jag bara får panik av det. Jag vill bara springa åt andra hållet. Springa långt bort, fly till någon som älskar mig och kan offra sig och ta hand om mig ett tag, tills jag kan stå på mina egna ben. Varje steg jag tar just nu får det att kännas som att jag ska falla ner på marken och liksom bara dö.
GAH. Jag önskar att jag kunde förklara, ösa ur mig alla mina problem på internet, liksom bara bli av med det. Men internet är inte fullt så anonymt som jag skulle önska. Speciellt inte min egen blogg. Jag kommer nog aldrig bli redo att berätta. Just nu vill jag bara ha en kram och någon som kan säga att allt kommer bli bra, om ett par år kanske, gärna nu, men det kommer ju inte hända, så ett par år får väl duga.
Ja, jag önskar bara att någon fanns där. Och snart kommer jag ringa någon som inte finns där. Jag pallar inte. Förlåt.
När allt rasar samman.
Nej, jag vet inte vad jag försöker säga, jag tror att jag försöker rättfärdiga att jag har varit borta en del från skolan och att jag klarar mig i alla fall, jag har ju ingen IG varning direkt. Jag har en del B:n i omdömmet men hallå, det har normala människor. Fan också. Ta mig härifrån?
Historiaprov och pinsamma sms.
Efter provet fick jag ett sms från Tomas. Jag svarade på sms:et och eftersom jag har sms:at ganska mycket med Mikko de senaste veckorna (gratis sms gör så att det skickas fler sms..) så avslutade jag, ganska automatiskt, sms:et med "älskar dig<3" Nu tror jag i och för sig att Tomas är ganska medveten om att jag älskar honom, men hallå? Man skriver inte så.. Eller, jag skriver inte så i alla fall. Jag är inte sån. Aja, den dagen Tomas läser det här (läs; när jag ber honom) så kommer han väl kanske förstå.. Aja, jag tror inte att han hatar mig direkt, men lite pinsamt är det allt..
När jag tänker tillbaka på min barndom..
Du vet, någon gång så kommer man till en punkt där man liksom inser att det viktigaste här i livet inte är att vara cool, snygg och allmänt blond. Det finns viktigare saker att göra här i världen. Skolan till exempel. Jag vet inte hur många lärare som har sagt till mig (och resten av klassen) genom åren att "man lär sig inte för proven, man lär sig för livet" och någonstans i 8-första 9:an (typ samtidigt som Johan skrev i mitt utvecklingsdokument att jag inte förlorade i status bara för att jag slutade prata på lektionen) att det kanske faktiskt var sant. Och med den visdomen har jag gått vidare och nu börjar jag inse att jag lite här och var har nytta av vad jag har lärt mig.
Men nu på bussen idag så insåg jag att när man var liten tänkte man inte så, när man var liten var i och för sig inte skolan så seriös heller och man behövde inte direkt koncentrera sig.. MEN i alla fall. När jag var liten så tyckte jag, och tjejerna i min klass, att killar var väldigt viktigt. Alla ville ha en pojkvän. De flesta var kära i en ny kille varje vecka, men sån var inte jag. Jag var kär i samma kille hela mellanstadiet. Viktor. Jag brukade fråga chans på honom. Genom lappar (jag vågade ju inte fråga face-to-face det fattar ju vem som helst. Duh ^^) Ibland svarade han ja, ibland svarade han nej, ibland svarade han kanske... (kommer ni ihåg att man hade en kanske ruta på sina lappar.. jag fattar inte varför.. jag och Milja funderar på det ibland..)
I alla fall. Det viktiga var att man hade en kille. En snygg kille. Definitionen på snygg vet jag inte vad den var riktigt. Men det var i alla fall de coola pojkarna, gärna de som var något år äldre. Men jag kunde inte bli ihop dem. För de var mina kompisar... (Ja, jag lekte mer med killarna än med tjejerna när jag var i den åldern. De lekte mycket roligare.) Så jag var inte cool (eftersom man var tvungen att ha en cool pojkvän för att vara cool, och jag hade ingen cool pojkvän eftersom de coola killarna var mina kompisar)
Då brukade jag må lite halvdåligt över att jag inte var cool. Nu gör det mig inte ett skit. För jag anser faktiskt att jag har lyckats hyfsat bra med mitt liv. Jag har bra betyg (mycket mer än så kan jag inte ha just nu) jag har en pojkvän som älskar mig och i mina ögon finns det inte så mycket mer jag behöver. Eller som jag kan behöva. Visst, jag hade inte haft något emot ett pendelkort till Eskilstuna, men ja.. nu har jag inte det. Så jag får klara mig ändå, och det går. Jag hade gärna känt mig lite mer uppskattad i vissa situationer, men saker och ting blir vad man gör dem till, så det spelar inte så stor roll.. I slutändan så löser det sig i alla fall.
Fick jag fram något? Nej, jag trodde väl inte det heller..
Bloggandet liksom...kraschar..
Gah. Jag har massor att göra i skolan. Fysik prov på onsdag och historia prov på torsdag. Dessutom så har jag låten som jag måste skriva och så måste jag fixa lite annat bajs. Men det löser sig. Måste försöka komma ikapp i programmeringen också. Valde jag verkligen rätt? Alla andra tycker att det är så roligt och jobbar massor hemma hela tiden, är det bara jag som läser andra kurser också? Sitter alla andra med på lektionerna bara för skojs skull? Aja. Skit samma.
Om jag är lite off här i bloggen så vet ni varför. Jag kommer höra av mig. Såsmåningom...
Dålig uppdatering, skola och annan skit.
Aja, jag har hål nu och så har vi Svenska B 13-14 och sen slutar vi ^^ då ska jag hem och göra matte och svenska. Matten ska vara klar tills lektionen imorgon och svenskan ska mejlas in senast klockan 20.00 ikväll ^^ Woho.. not.. Tur att Mikko har träning idag så att jag inte sitter och tänker på att jag vill prata med honom hela tiden.
Tror att det är lite som jag skrev i förra inlägget, att jag gör massa saker för att jag egentligen är ledsen.. För att jag egentligen inte alls har någon lust att tänka på vad jag känner och i stället så tänker jag på allt annat, som jag borde tänka på, men som jag inte orkar tänka på, men det är fortfarande mindre hemskt att tänka på det och det blir bättre så.
Jag tänker be om ursäkt redan nu, för att jag kommer ringa er, för att ni kommer få stå ut med mina samtal mitt i natten ett tag till.. Visst, jag har inte ringt så mycket, jag har petat på Mikko. Men nu kan jag inte peta på Mikko, vad gör man då? Vad gör man när man ligger ensam mitt i natten och inte vet vart man ska ta vägen för att allt bara är ett enda stort tomrum som man inte vet hur man ska bli av med? Jag ringer en vän - även om ni kanske inte gör det. Förlåt.
När jag mår dåligt.
Jag är borta, väldigt borta. Allt är liksom ett dimmigt töcken av händelser som jag inte riktigt har koll på. Jag vet att pappa ringde i lördagsmorse och sa att farfar hade dött. Jag vet att jag ringde och väckte Mikko och bad honom få komma hit, jag vet att jag satt på diverse bussar i 6 timmar för att få komma hit. Jag vet att jag har gjort saker, men jag är inte säker på vad/när/hur. Allt är så luddigt.
Men jag har insett några saker om mig själv.
När jag mår dåligt...
- ...blir jag sjukt rastlös och måste göra saker hela tiden (jag satte precis på en tvättmaskin liksom). Normala människor ligger i sängen och vägrar göra någonting för att de inte orkar, många sover (ett av de vanligaste tecknen på depression), jag är sådan på morgonen (normalt sett är jag ganska morgonpigg) men när jag väl har börjat kan jag inte sluta.
- ...vill jag tröstäta hela tiden, socker och fett ska det vara ^^ Tyvärr, ibland önskar jag att jag slutade äta istället (förlåt, jag vet att det inte är någon välsignelse att sluta äta när man mår dåligt, jag är bara inte nöjd med min kropp och önskar att jag kunde vinna något på att må dåligt)
- ...flyr jag från problemen och fruktar istället över dagen då jag måste komma hem och tänka på det.. Ganska logiskt egentligen. Eftersom jag i grund och botten flyr och bara skjuter upp problemen. Förhoppningen är dock att jag ska lyckas bli stark nog att klara det tills innan jag åker hem, det var ju trots allt därför jag stack, för att jag inte klarade av det först.
Det där gav er säkert mycket ^^ Mohahahaha. Wero is back med de värdelösa bloggarna.
Ge mig styrka Gud.
programmering, svenska och ensamhet.
Men men, jag är ensam också. Önskar att jag kunde dra till Mikko imorgon men allt är inte så lätt som man vill ibland, och jag kan inte åka dit imorgon, för han har inte tid att umgås med mig eftersom han måste plugga. Jag borde också plugga. Men ja, jag vill plugga med honom. Jag vill också få vara sådär söt som alla andra par och kunna diskutera problem man har osv. Men jag har inte den möjligheten. Tyvärr. Dessutom har jag en pojkvän som inte tror att jag klarar av sånt..
Förlåt. Jag är bara allmänt sur. Mikko är och inventerar på ÖB och har varit det sen typ 16:30, och jag får inte prata med honom, även om jag behöver det.. Aja, det löser sig...
filmen.
The poem of the square root 3.
I alla fall, ni får dikten en gång till.
I'm sure that I will always be
A lonely number like root three
The three is all that's good and right,
Why must my three keep out of sight
Beneath the vicious square root sign,
I wish instead I were a nine
For nine could thwart this evil trick,
with just some quick arithmetic
I know I'll never see the sun, as 1.7321
Such is my reality, a sad irrationality
When hark! What is this I see,
Another square root of a three
As quietly co-waltzing by,
Together now we multiply
To form a number we prefer,
Rejoicing as an integer
We break free from our mortal bonds
With the wave of magic wands
Our square root signs become unglued
Your love for me has been renewed
Jag har för övrigt gjort ett flertal försök att översätta den till svenska, men det blir sjukt konstigt varje gång man försöker.. Ni är välkommna att lämna ert bidrag till en svensk översättning som en kommentar om ni vill ;)
Nu ska jag lära mig den utantill tror jag ^^
More than useless.
LB la upp "More Than Useless" på hennes och Miljas blogg, Wero blev inspirerad.
Relient K är ett sånt där bra band. Som dels gör låtar som verkligen har en poäng och verkligen försöker nå fram med ett budskap men å andra sidan har de även gjort låtar som verkligen inte har en poäng. Men jag gillar de flesta av deras låtar.
Men jag skulle inte skriva om huruvida jag gillar Relient K eller inte, för det gör jag och det är inte mer med det. Men jag tänkte skriva lite om vad de faktiskt har betytt för mig genom alla dessa år (okej, alla två ^^).
Relient K har som sagt gjort låtar som handlar om både det ena och det andra. Vissa låtar gör mer intryck än andra. (Eftersom det kommer ta sjukt lång tid för sidan att ladda om jag lägger in alla filmer jag tänkte lägga in här så lägger jag bara in länkar istället...)
http://www.youtube.com/watch?v=5Jd9dfn0Fgc <---Who I am hates who I've been
Den första låten jag hörde med Relient K, låten som fick mig att inse att det måste ske en förändring för att något ska förändras (ja, jag inser hur korkad jag låter nu.. men det är inte riktigt så jag menar). Jag behöver fortfarande lyssna på den ibland för att varje gång slå mig i huvudet och inse att "just det, jag måste förändra något för att det ska förändras" Vilket är en ganska bra insikt.
http://www.youtube.com/watch?v=n1oN9vskt4w <---- More Than Useless
Tillägnas helt och hållet Mikko, som varje gång jag säger att jag inte klarar av något säger att jag visst klarar det och att han kommer bära mig igenom det om det nu skulle behövas.
http://www.youtube.com/watch?v=lvz0J0WBZPE <---- Be My Escape
Bör väl kanske också tillägnas Mikko, som räddar mig när jag behöver slippa. Men den kan väl kanske även prata om Gud, hur den gör det kan ni ju själva fundera på, men jag vill tro att de (Relient K) tänkte lite på Gud också, kristna som de är :)
Sist men inte minst så slänger jag faktiskt in en video som jag och Tomas pratade om igår. Eller vi pratade om låten. Det lät väl typ såhär:
W: Men de är ett sånt där bra band som har gjort värda låtar och helt ovärda låtar.
T: Jasså, som vaddå?
W: Men typ Moodrings. Den handlar liksom om att alla tjejer borde ha moodrings på sig för att folk ska veta vad de är på för humör. Helt ologiskt alltså.
T: Men det var väl i och för sig ganska sant...
Wero om mod.
Jag vet att jag 56468104 gånger varje dag säger att jag inte vågar. Men varför vågar jag inte? Varför är jag så rädd? Egentligen så tror jag att det handlar om att jag är osäker på vilka reaktioner jag kommer få, och jag vill liksom inte få fel reaktioner.
Aja, skit samma. Jag är sjuk och det enda jag ser är bokstäver som hoppar omkring som om de skulle dansa tango men inte hittade någon partner. Så nu ska jag ta och logga ut i stället. Kanske skriver ett par rader till senare om jag känner mig bättre.
Födelsedag.
Däremot så såg jag dödsannonsen från en av patienterna från jobbet i sommras i tidningen förut. Det fick mig liksom att vakna. Typ, shit, folk dör på riktigt. I mitt liv. Visst, jag vet att alla ska dö en vacker dag, men jag har ingen lust att folk som jag känner ska dö, folk som jag tycker om. Seriöst, det är för mycket död och för lite liv i mitt liv nu. Ge mig liv i födelsedagspresent?
Jag är nog universums mest patetiska människa.
Seriöst. Här sitter jag och tittar runt lite och så tänker jag. Shit, alla andra är mycket bättre än jag. För alla har gjort något som inte jag har gjort. När jag tänker efter så har jag nog också gjort en hel del saker som ingen annan har gjort, men jag menar. Om Gud hade velat att jag skulle göra de där sakerna så hade jag gjort det redan. Jag hade säkert gjort allt och lite till om det hade varit meningen, men nu finns det nog en andledning till att jag inte har gjort det.. Jag vet inte, ärligt, jag vet inte.
Jag vet seriöst inte vad jag ska säga. Jag vill ha Mikko här. Jag vill GAH. Fan. Bajs.
