När man är på gränsen till att bryta ihop.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen just nu. Det enda som får mig att orka är studenten, och inte ens det lockar egentligen, det är livet efter studenten som lockar, ett liv med Mikko.
Men nu är jag inte långt ifrån att ge upp. På riktigt.
Men nu är jag inte långt ifrån att ge upp. På riktigt.
Tänkte dra en snabbis om helgen också.
Mikko kom som sagt i fredags. Det var roligt. Vi gick på låt den rätte komma in. Alla hade sagt att deras (relativt höga) förväntningar inte gjorde att de blev besvikna. Detta gjorde att mina förväntningar inte direkt sjönk. Var jag besviken? Ja, det var jag. För det första så hade de tagit bort en viktig kärlekshistoria, det handlade bara om Oscar och Eli, de andra blev i princip bortglömda. Trots att filmen inte på något sätt saknade känsla så saknade jag ändå något. Dessutom förstörde de slutet. Universums bästa slutreplik var borttagen. Det fick mig att vilja gråta. På riktigt. Visst, slutet blev tydligare såhär, för den alltför dumma filmpubliken. Men i alla fall. Jag menar, det är ju patetiskt. Tror de att det ska vara sådär? John Aijvide Lindqvist har ju till och med varit med och skrivit manus. Vad tänkte han med?
I alla fall, sen åkte vi hem och tittade lite på TV innan vi somnade. Lördagen spenderades delvis i skolan (öppet hus) Mikko kom dock senare, han var inne i stan och träffade en kompis först. Sen drog vi hem och eftermiddagen och kvällen spenderades med film och mys. Massa mys.
Ungefär så fortsatte vi idag. Vi gick en höstpromenad och åkte och bytte vindrutetorkare på bilen (det var en upplevelse i ösregnet) sen köpte vi godis och låg och myste lite till i sängen. Nu är han fortfarande kvar, han sitter och pluggar matte mitt emot mig. Det gör mig lycklig att titta på honom. Jag önskar bara att han inte behövde åka. Och att han inte hade 2 timmar uppgifter kvar. Men men. That's life.
I alla fall, sen åkte vi hem och tittade lite på TV innan vi somnade. Lördagen spenderades delvis i skolan (öppet hus) Mikko kom dock senare, han var inne i stan och träffade en kompis först. Sen drog vi hem och eftermiddagen och kvällen spenderades med film och mys. Massa mys.
Ungefär så fortsatte vi idag. Vi gick en höstpromenad och åkte och bytte vindrutetorkare på bilen (det var en upplevelse i ösregnet) sen köpte vi godis och låg och myste lite till i sängen. Nu är han fortfarande kvar, han sitter och pluggar matte mitt emot mig. Det gör mig lycklig att titta på honom. Jag önskar bara att han inte behövde åka. Och att han inte hade 2 timmar uppgifter kvar. Men men. That's life.
I skolan.
Okej. Jag och Mikko åkte hem till mamma igår. Det var inte särskilt roligt egentligen. Jag menar. Jag trodde inte att det skulle bli så. Det gjorde ont. Och jag orkar inte se henne bli så besviken på mig. Men det är väl så det måste vara antar jag. Att jag måste hålla inne mina känslor för att hon ska få som hon vill. Jag blir så trött på mig själv. Jag trodde att jag hade kommit loss, men jag har inte rört mig så mycket som en centimeter. Fail.
I alla fall. Det är lördag idag. Jag är i skolan. Vi har öppet hus. Det är ganska värdelöst, vi gör ingenting. Inte ett skit verkligen. Jag orkar inte göra något heller. Sitter och tittar på stolthet och fördom. Och googlar lite bilder. Bättre än så blir det inte. På riktigt. Det blir inte roligare nu. Men vi slutar om typ en timme och 20 minuter eller något sånt, och jag skulle tro att vi kan få gå tidigare. Det börjar redan tunnas av med människor. Jag är trött också. Tänker tvinga Mikko att ligga och titta på film med mig sen. Det känns lagom värt.
Vi kanske hörs senare.
Mikko kommer idag.
Yay. Mikko älsk är på väg hit <3 Han kommer vid typ 15 trodde han förut, innan han åkte. Men nu slutar vi så nu måste jag gå.
Värdelös.
Jag är så fruktansvärt värdelös. Jag vet. Du gör som du vill. Det är inte mitt problem. Jag kommer låta som min mor, men jag vet inte vad jag gör när jag får rätt..
Tänkte bara försöka förklara.
Om mina små inlägg om ditt och datt blir lite färre nu ett tag framöver så betyder inte det att jag är helt borta, det innebär att min värld liksom rasar samman. Precis när jag trodde att allt skulle ordna sig så rasade det. På riktigt. Jag vet inte vad jag ska göra. Om jag borde åka eller inte. Om jag borde sitta och skämmas eller inte. Jag vet ingenting. Förlåt. Jag försöker hålla det inom mig och inte säga så mycket till alla andra, men det funkar inte så bra. Jag mår bara sämre av det. Jag har undanhållit så mycket under en så lång tid för så många. Jag är så patetisk. Jag ska förklara alltihop. En vacker dag. Den dagen är inte idag. Förlåt.
To Write Love on Her Arms Day.
Idag är det den 13:e November. Det innebär att det är 2:nd Annual To Write Love on Her Arms Day. Det innebär att alla ni som vill stötta dem som skadar sig själva och som kanske vill ta livet av sig ska skriva Love på era armar för att visa att ni bryr er. För att visa att folk faktiskt älskar de där människorna.
Och nej, du måste inte vara tjej, vem som helst kan vara med.
Och nej, du måste inte vara tjej, vem som helst kan vara med.
Programmeringen funkar inte i alla fall.
Jag ger upp. Jag har redan gett upp faktiskt. Det funkar inte. Jag har gjort om flera gånger, och den skiter i mig i alla fall, hur jag än gör. Ska prata med Morgan om det imorgon. Han borde ju vet, om jag har tur..
I alla fall så verkar det som att jag ska ägna mig åt programmering på lördag. Är det bra? Eleverna kommer ju inte våga börja på IT. De kommer ju se mig få vansinnesutbrott på programmeringen. Usch. Aja, det löser sig nog. Eller ja, det får lösa sig helt enkelt. Det är ju inte mer med det.
Mikko kommer hem typ snart. Det tycker Wero om, hon vill ha någon att prata med. Hon gillar att prata.
Förresten, jag har kommit igång med bloggandet igen, jag vet inte hur många dagar i veckan som jag skriver något vettigt, men jag skriver i alla fall :D
I alla fall så verkar det som att jag ska ägna mig åt programmering på lördag. Är det bra? Eleverna kommer ju inte våga börja på IT. De kommer ju se mig få vansinnesutbrott på programmeringen. Usch. Aja, det löser sig nog. Eller ja, det får lösa sig helt enkelt. Det är ju inte mer med det.
Mikko kommer hem typ snart. Det tycker Wero om, hon vill ha någon att prata med. Hon gillar att prata.
Förresten, jag har kommit igång med bloggandet igen, jag vet inte hur många dagar i veckan som jag skriver något vettigt, men jag skriver i alla fall :D
Jag insåg något förut.
Förut, när jag satt på bussen, när jag hade sagt hej då till alla andra, när jag var ensam och inte hade någon att prata med. Då insåg jag något. Men sen försvann det. Det var en ganska vettig tanke tror jag, jag undrar om jag kommer ihåg vad det var om jag tänker efter lite. Men jag tror inte det. Aja, det spelar ingen roll egentligen. Var det viktigt så lär ni få reda på det.
För övrigt så är Elisabeth och Daniel INTE släkt, men han har tydligen släkt i Uppsala.
Bara så att ni vet.
För övrigt så är Elisabeth och Daniel INTE släkt, men han har tydligen släkt i Uppsala.
Bara så att ni vet.
Ja, jag är rädd, är det fel av mig?
Jag är livrädd. Ärligt talat, jag har ingen aning om vad som har hänt med henne. Om något har hänt med henne. Egentligen så vill jag inte ringa till henne. För om jag gör det, då ger jag mig. Nej, det handlar inte om att jag är envis. Det handlar om att jag vet att om jag ger mig nu så kommer ingenting förändras. Jag gör det här för att nu, snart, så måste någonting förändras. På riktigt. Jag pallar inte att ha det såhär längre. Jag försöker hela tiden att övertala mig själv till att det bara är ett och ett halvt år kvar. Sen kan jag flytta. Sen kan jag få ett vettigt liv. Men det är för lång tid, jag har stått ut alldeles för länge och jag orkar liksom inte stå ut med det hur länge som helst... Jag har hela tiden försökt övertala mig själv till att jag kan stå ut lite till, men ju mer jag tänker på det så har det liksom dragit i mig som att nej, jag står inte ut längre. Jag orkar inte komma hem och få massa skit för att jag har varit i skolan, få massa skit för att jag inte får betyg som duger för hennes åsikter, få klagomål på allting, hela tiden. Och om jag ger mig nu och ringer henne, så kommer hon se det som att jag har gett upp och låtit henne vinna, och om jag gör det så kommer hon låta mig ha det precis som tidigare tills jag faktiskt flyttar.
Jag kan ge mig. På ett villkor.
Att jag får fira jul hos pappa. (På julen ska man vara med dem man älskar sa de i Richard Scary's äventyrsvärld. Sen började jag gråta)
Jag kan ge mig. På ett villkor.
Att jag får fira jul hos pappa. (På julen ska man vara med dem man älskar sa de i Richard Scary's äventyrsvärld. Sen började jag gråta)
Fan också.
Egentligen är det inte så farligt. Jag har missuppfattat en del av min programmeringsuppgift och måste skriva om lite. Men ja, det löser sig, men jag har ingen aning om hur jag ska göra...
Får konsultera min bok ikväll, annars blir det väldigt lite sömn för mig imorgon natt. Det kanske är bra att Mikko ska på möte, men jag vill ha sällskap. Jag vill ha någon som kan prata med mig och hindra mig från att slänga datorn i väggen.
Give Big Red Button? (Hade tänkt lägga in en bild, men jag hittar ingen vettig bild på den..)
Får konsultera min bok ikväll, annars blir det väldigt lite sömn för mig imorgon natt. Det kanske är bra att Mikko ska på möte, men jag vill ha sällskap. Jag vill ha någon som kan prata med mig och hindra mig från att slänga datorn i väggen.
Give Big Red Button? (Hade tänkt lägga in en bild, men jag hittar ingen vettig bild på den..)
Du vet att du är hemma när...
...allt är precis som vanligt!
Ibland önskar jag att det inte skulle vara det. Att någonting förändrades. Men hur mycket hon än har lovat att hon ska förändras så har hon inte gjort det. Det är fortfarande precis likadant, men jag tror inte att någon av dem förstår vad det gör med mig. För första gången på flera veckor vill jag fly.
Skriver mer sen...
Ibland önskar jag att det inte skulle vara det. Att någonting förändrades. Men hur mycket hon än har lovat att hon ska förändras så har hon inte gjort det. Det är fortfarande precis likadant, men jag tror inte att någon av dem förstår vad det gör med mig. För första gången på flera veckor vill jag fly.
Skriver mer sen...
Ibland undrar jag varför.
Varför går jag ens upp på morgonen? Det är inte värt det.
I've got it!
Nu vet jag varför jag blev sjuk nu. Jag slappnade av i mer än 3 timmar och då blev jag sjuk. Visst, jag får en hel del gjort när jag är hemma också, men jag är sjukt trött på att jag inte fattar hur jag ska göra programmeringen, jag måste göra lite svenska också, men den kan jag fixa till på lektionen imorgon och sen på torsdag kväll typ. Fast egentligen kanske jag borde googla lite bilder nu så att jag har gjort lite mer på det. Men gosh, ska jag orka det? Jag tar det ikväll.
Tycker att det är lite roligt att hon sa att vi skulle byta roller, så att de som normaltsett tar ansvar skiter i det och de som normaltsett skiter i det tar ansvar. Men än så länge har ingen i våran grupp tagit ansvar. Alla har bara suttit och inte gjort någonting. Vi ska ha skrivit vårat eget tal tills på måndag, och då har vi två lektioner på oss att sätta ihop en powerpoint och öva ihop oss. Men det blir säkert bra. Vi har ju resursen den veckan också om det verkligen behövs. Men jag tror ju inte att vi kommer utnyttja den direkt..
Aja, nu ska jag slappa lite, sen ska jag in till stan en sväng. Sen ska jag hem och slappa. Woho. Jag har ingen lust att gå ut, det regnar MASSOR ute. Blöh.
Tycker att det är lite roligt att hon sa att vi skulle byta roller, så att de som normaltsett tar ansvar skiter i det och de som normaltsett skiter i det tar ansvar. Men än så länge har ingen i våran grupp tagit ansvar. Alla har bara suttit och inte gjort någonting. Vi ska ha skrivit vårat eget tal tills på måndag, och då har vi två lektioner på oss att sätta ihop en powerpoint och öva ihop oss. Men det blir säkert bra. Vi har ju resursen den veckan också om det verkligen behövs. Men jag tror ju inte att vi kommer utnyttja den direkt..
Aja, nu ska jag slappa lite, sen ska jag in till stan en sväng. Sen ska jag hem och slappa. Woho. Jag har ingen lust att gå ut, det regnar MASSOR ute. Blöh.
Folk, folk och åter folk.
Jag tror att jag är lite folkskygg, eller också så är jag bara sjuk. Mitt huvud värker, jag fryser och svettas om vartannat, jag är allmänt grinig och försöker le och se glad ut i alla fall. Men det funkar inte riktigt. Ola fyller år och halva släkten är här. Gosh vad folk kan låta högt...
Jag överlevde igår. Jag var allmänt rädd, men det gick över. Jag är lite patetisk ibland. När jag inte vet vart jag ska ta vägen och vad jag ska göra. Men det funkar. Jag dör ju inte direkt...
Aja, skriver kanske något vettigare sen..
Jag överlevde igår. Jag var allmänt rädd, men det gick över. Jag är lite patetisk ibland. När jag inte vet vart jag ska ta vägen och vad jag ska göra. Men det funkar. Jag dör ju inte direkt...
Aja, skriver kanske något vettigare sen..
Man vet när man är desperat när...
... inser att man under den senaste timmen har tänkt sms:a sin pojkvän för att fråga när han kommer hem typ varannan minut. Men nu snart så kommer han hem hoppas jag. (Runt ett sa han)
Jag saknar honom <//3
Jag behöver sällskap <//3
Uttråkad Wero.
Satte mig med programmeringen förut. Jag blev arg. På riktigt. Det gör inte som jag vill. Alls. Eller okej, jag tror att jag har löst ganska många problem idag (med Tomas hjälp) men jag har fortfarande massa problem kvar. Vilket gör mig ledsen.
Men men. Jag tänkte att jag skulle roa mig med att spela lite nu, Mikko är på fest.
Tänkte ägna mig åt att spela en stund. (här eller här). Aja. Jag försöker övertala mig själv till att om jag går och lägger mig nu kommer jag somna innan Mikko kommer hem och jag vill hinna säga god natt innan jag somnar. (förlåt, men det är dagens höjdpunkt ganska ofta att höra honom säga godnatt och sedan lägga på utan att öppna ögonen. Det är mitt sätt att tro att jag faktiskt är nära honom, i alla fall närmare..
Tänkte på en annan sak. Folk har verkligen inget tålamod. När någon skaffar pojkvän/flickvän och är sådär nykär som man bara kan vara den första månaden/de första två månaderna av ett förhållande så är det klart att man spenderar all sin vakna tid tillsammans med den eller i alla fall i kontakt med den. Går inte det så pratar man om den. Då blir andra lidande över det, ett tag. (Nu anser någon säkert att jag och Mikko är såna fortfarande också, men det är vi inte. Det är inte så att vi skiter i att göra andra saker om någon föreslår det, det är bara så att vi tar den tid vi har över till att prata med varandra). Det är bara en fas. Det går över. (Nej, jag vill inte höra något om folk som var ihop si och så många månader och fortfarande var såna, för det är klart att det finns undantag).
Gosh. Jag fick ihop något seriöst trots allt. Jag är törstig.
Men men. Jag tänkte att jag skulle roa mig med att spela lite nu, Mikko är på fest.
Tänkte ägna mig åt att spela en stund. (här eller här). Aja. Jag försöker övertala mig själv till att om jag går och lägger mig nu kommer jag somna innan Mikko kommer hem och jag vill hinna säga god natt innan jag somnar. (förlåt, men det är dagens höjdpunkt ganska ofta att höra honom säga godnatt och sedan lägga på utan att öppna ögonen. Det är mitt sätt att tro att jag faktiskt är nära honom, i alla fall närmare..
Tänkte på en annan sak. Folk har verkligen inget tålamod. När någon skaffar pojkvän/flickvän och är sådär nykär som man bara kan vara den första månaden/de första två månaderna av ett förhållande så är det klart att man spenderar all sin vakna tid tillsammans med den eller i alla fall i kontakt med den. Går inte det så pratar man om den. Då blir andra lidande över det, ett tag. (Nu anser någon säkert att jag och Mikko är såna fortfarande också, men det är vi inte. Det är inte så att vi skiter i att göra andra saker om någon föreslår det, det är bara så att vi tar den tid vi har över till att prata med varandra). Det är bara en fas. Det går över. (Nej, jag vill inte höra något om folk som var ihop si och så många månader och fortfarande var såna, för det är klart att det finns undantag).
Gosh. Jag fick ihop något seriöst trots allt. Jag är törstig.
Frihet utan ensamhet? - När verkligheten äter upp en inifrån.
Det känns som att verkligheten har smugit sig på igen. Jag är stressad, trött, utmattad och det enda jag egentligen behöver är en stunds ledigt. En stund när jag kan bara ligga och göra ingenting. Men för att göra det måste jag vara ensam. Och jag är rädd för ensamheten. Seriöst. Jag är rädd för att ligga där ensam och helt plötsligt inse att "ojdå, jag är ensam, ingen älskar mig, ingen hör av sig, ingen vill veta av mig" Hela tiden med en baktanke i huvudet om att "jo, någon vill ha mig, någon någonstans vill ha mig". Jag vet att mina vänner tycker om mig, men det hindrar mig inte från att vara ensam. från att vara rädd.
Ensamhet - att vara ensam. Framförallt att bli lämnad ensam, är nog min största rädsla. När jag var fem år så flyttade min pappa från min mamma. Jag fick inte ha någon kontakt med honom på ett halvår, han bodde hemma hos farmor och farfar och det enda jag hörde från honom var ett telefonsamtal. Jag kände mig övergiven och ensam. Visst, jag hade mamma där, men hur bra mådde hon..
Jag vet inte vad jag ska skriva egentligen. Att jag inte tror att jag kan få någon "frihet" utan ensamhet. Å andra sidan har jag ingen aning om vad jag egentligen menar med frihet. Skulle tro att jag menar att jag önskar att jag fick göra vad jag ville.. Som den där veckan när jag rymde till Mikko. Jag har nog aldrig kännt mig så fri som jag gjorde då och då var jag i och för sig inte ensam. Aja, jag vet inte ^^
Jag ger upp. Jag får inte fram något vettigt.
Förlåt till alla människor.
Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det här. Men jag är ledsen för att mitt liv inte går ihop. Jag vill ha ett liv med mina kompisar och med min pojkvän, men det går inte, jag vill ha ett liv med kompisar, kyrka, skola och pojkvän, men det går inte. Det är fail på mig, för att jag inte kan kombinera allt. Jag vet att ni sitter där och tänker att Blondinbella kan ju.. Ja, men jag är inte hon och hon har inte sin pojkvän 25 mil bort. Visst hon är säkert mycket bättre än mig i alla fall. Men jag vet inte. Jag säger ju att det är fail.
Jag vet att jag är sämst, ni behöver inte påpeka det mer. Jag har fattat det. Ni behöver inte säga att jag gör fel hela tiden. Jag vet det också.
Förlåt, förlåt för att jag är kass och inte kan göra allt samtidigt, förlåt för att jag behöver tid och närhet mer än något annat, förlåt för att det inte spelar någon roll om jag gör så gott jag kan, för någon kommer alltid berätta för mig att den är bättre än mig i alla fall och säga att jag är kass (nej ni säger inte att jag är kass, ni säger att ni är bättre än mig, men det räcker för att såra mig).
Jag förväntar mig ingen förändring. Jag förväntar mig ingenting, kanske eventuellt möjligtvis en liten tanke från någon någon gång om att man kanske ska tänka innan man pratar. Men det är nog för mycket begärt..
Jag vet att jag är sämst, ni behöver inte påpeka det mer. Jag har fattat det. Ni behöver inte säga att jag gör fel hela tiden. Jag vet det också.
Förlåt, förlåt för att jag är kass och inte kan göra allt samtidigt, förlåt för att jag behöver tid och närhet mer än något annat, förlåt för att det inte spelar någon roll om jag gör så gott jag kan, för någon kommer alltid berätta för mig att den är bättre än mig i alla fall och säga att jag är kass (nej ni säger inte att jag är kass, ni säger att ni är bättre än mig, men det räcker för att såra mig).
Jag förväntar mig ingen förändring. Jag förväntar mig ingenting, kanske eventuellt möjligtvis en liten tanke från någon någon gång om att man kanske ska tänka innan man pratar. Men det är nog för mycket begärt..
En hemlängtan bort.
Jag är sjukt trött på att aldrig vara hemma. Jag sa det till Mikko i förra veckan. Och seriöst. Jag är så trött på att alltid, konstant, hela tiden, känna mig rädd för att bli övergivet, aldrig känna mig hemma.
Hem - Ett hem är i min värld en plats där människor älskar en, där man kan vara trygg och inte behöver vara rädd.
Jag har inte det där. Jag har ett hem, där jag bor, längtar bort och överlever. Men jag vill ha något mer. Sen har jag ett hem till. Mikkos famn. Men lik förbannat så kan jag inte vara där. Jag vet att ni tänker att jag väl kan flytta dit då. Men jag kan ju inte det. Det är ju halva poängen att jag inte kan det. För om jag hade kunnat det så hade det inte spelat någon roll. Då hade jag varit där redan nu. Men jag måste snällt vara här. Jag måste snällt gå omkring här och känna mig allmänt oälskad. Förlåt, you may hate me, men jag orkar ärligt talat inte. Jag flyr snart. På riktigt.
Jag är rädd för mig själv. På riktigt. Jag är rädd för att jag en vacker dag bara kommer ta första bästa tåg härifrån, sätta mig på tåget och bara dra. För jag orkar inte. Jag orkar inte gråta mig till sömns för att jag är rädd, jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte. Förlåt.
