Slutar tiiiidigt.
Loose Lips.
to San Francisco, double dutch disco,
tech. TV hottie, do it for scotty
do it for the living and do it for the dead
do it for the monsters under your bed
do it for the teenagers and do it for your mom
broken hearts hurt but they make us strong and
[we won't stop until somebody calls the cops
and even then we'll start again and just pretend that
nothing ever happened X2]
we're just dancing, we're just hugging,
singing, screaming, kissing, tugging
on the sleeve of how it used to be
how's it gonna be?
I'll drop kick Russell Stover, move into the starting over house
and know Matt Rouse and Jest are watching me achieve my dreams
and we'll pray, all damn day, every day,
that all this shit our president has got us in will go away
while we strive to figure out a way we can survive
these trying times without losing our minds
so if you wanna burn yourself remember that I love you
and if you wanna cut yourself remember that I love you
and if you wanna kill yourself remember that I love you
call me up before your dead, we can make some plans instead
send me an IM, I'll be your friend
shysters live from scheme to scheme but my 4th quarter pipe dreams
are seeming more and more worth fighting for
so I'll curate some situations, make my job a big vacation
and i'll say fuck Bush and fuck this war
my war paint is Sharpie ink and I'll show you how much my shit stinks
and ask you what you think because your thoughts and words are powerful
they think we're disposable, while both my thumbsopposable,
spelled out on a double word and triple letter score and
[we won't stop until somebody calls the cops
and even then we'll start again and just pretend that
nothing ever happened X4]
we're just dancing, we're just hugging,
singing, screaming, kissing, tugging
on the sleeve of how it used to be
Jag har inga ord längre. De där samtalen skrämmer livet ur mig. Jag önskar att jag hade kunnat säga något vettigt, men jag låter Kimya Dawson säga det åt mig (det är hon som har sjungit in låten ovan). Dö inte. Skada dig inte. Jag kommer sakna dig.
Surt.
Jag satsade på ett VG i engelska A eftersom jag inte trodde att jag klarade mer.. Men sen visade det sig att om jag hade haft ett poäng mer på en av mina receptive skills prov så hade jag fått MVG i betyg. ETT poäng. Det är liksom grymt nära, så nära det kan bli, bokstavligen talat. Det där MVG:t skulle ju väga upp det VG jag kommer få i matte B.
Jag är sämst. Jag har ont.
Jag går och dör nu...
empty.
Jag är helt tom. Förut hade jag ont i huvudet, så jag hällde i mig ca 1 liter saft. Jag var hungrig så jag åt en matlåda, ett par mackor, sallad och godis (jag fick det, jag hade inte ätit på evigheter) Nu mår jag illa. (otippat efter att ha ätit allt det där..) och jag har ont i huvudet igen, för att inte prata om hur ont jag har i magen. Hur tror läkar idioten att det här ska gå egentligen? Jag menar, smärta + Wero = </3 medan smärta + Wero + Alvedon = <3
GE MIG SMÄRTSTILLANDE!
Jag varnar er kära läsare, veckan kommer bestå av MYCKET klagande. Jag vill ha mina resultat så att jag kan få käka alvedon igen...
övergiven?
Jag saknar att ha det som det var, jag saknar att veta att någon faktiskt ville vara med mig. Jag vet att det kanske beror på att jag är borta en del, men hallå, det funkade ju skit bra de första månaderna efter att jag och Mikko blev ihop, varför funkar det inte nu? Vad har folk egentligen emot mig?
Gud, det känns som att jag inte har något att säga till dig längre. Men jag orkar inte ha det såhär. Ge mig svar. Varför?
Amen
Haha.
Vissa människor är skrattretande.
I'm alive!
Ultraljud.
Jag är fortfarande rädd. Rädd för att det ska bli som i helgen, att det ska sluta med att jag inte kan andas igen. Jag trodde inte att man kunde få så ont. Jag trodde inte att man kunde få så ont i magen att hela ryggen blir paralyserad och man helt plötsligt inte kan andas. Paniken man får av att inte kunna andas är värre än det mesta...
Nu har jag klagat lite..
Akut ultraljud.
Jag har ingen lust att skriva det här egentligen, men jag måste få klaga lite. Det kanske är ett rop på hjälp, men ja, jag behöver det. Be för mig?
I fredags var jag på vårdcentralen och klagade på att jag har haft ont i magen i en halv evighet (sen vecka 7). Läkaren jag träffade misstänkte att jag hade gallsten och beställde ett ultraljud, som jag skulle få inom en månad. Under lördagen så fick jag grymt ont i magen, jag kunde liksom inte ställa mig upp, jag hade svårt att andas och visste inte vad jag skulle göra. Efter att ha förnekat att vi behövde åka till sjukhuset en stund (typ en timme, en och en halv) så konstaterade jag att det inte blev bättre och vi åkte in. Jag fick två sprutor (en åt gågen) med smärtlindrande, men det hjälpte inte. Eftersom det inte hjälpte så skrev de in mig och jag fick sova en natt på sjukhuset. Jag fick fasta hela tiden och fick dropp. Dessutom så tog de massa blodprov och grejer. Det gjorde grymt ont.
Idag ska jag tillbaka till sjukhuset för att göra ett akut ultraljud (det som egentligen var en månads kö till, men nu är jag akutfall xD). Jag har fortfarande grymt ont och jag är livrädd. Och även om jag inte trodde att det här någonsin skulle hända så ber jag nu om eran hjälp. Be för mig? Be för att jag inte ska ha gallsten, jag pallar inte en operation. Men jag pallar inte att ha ont heller. Jag har aldrig haft såhär ont förut. Det gjorde inte ens såhär ont att bryta knät. Det gjorde inte såhär ont att bryta alla armarna tillsammans. Smärta.
Gud, gör vad du vill. Men låt mig slippa smärtan. Snälla Gud, låt mig slippa smärtan.
Amen.
Nu drar jag.
Men i helgen blir det i alla fall bad, sol, eurovision, Mikko, vänner och massa skoj. Kärlek på det. Och nästa helg har vi församlingsläger. Det blir skoj, det är det alltid <3
Ilska.
Just nu vet jag inte om jag vågar gå ut ur mitt rum, misstänker starkt att jag kommer få ett totalt utbrott på henne om jag går ut...
Vad gör dig lycklig?
Plötsligt förstår jag vad de menar. Nils Ferlin, han var inte så lycklig egentligen, men han hade allt han kunde önska sig. Alla dessa kändisar som kan köpa till sig vad som helst, jag tror inte att de är lyckliga. Det stärker bara min tro på att pengar inte ger en lycka. Men vad ger en lycka då? Kärlek? Jag vet inte.
Det är som att varje gång man borde bli lycklig, då blir något fel och så är man inte lycklig i alla fall. Som i Japan, först var jag inte jätte lycklig för att jag var orolig för hur tävlingen skulle gå, sen vann vi, då hade jag hemlängtan, sen var vi på väg hem, då ville jag tillbaka. Förstår ni? Man är aldrig nöjd. Jag önskar att jag kunde förstå varför, tror att jag ska skriva upp det på min "att-fråga-Gud-när-jag-dör"-lista. Den börjar bli hyfsat lång. Men just frågan "vad gör en människa lycklig" tror jag att vi, du och jag, kan svara på om vi anstränger oss. Därför frågar jag nu dig som läsare, Vad gör dig lycklig? Och jag hoppas att ni svarar, för om vi har tur så kan vi se ett mönster.
Jag hade gärna svarat, men jag vet inte vad som gör mig riktigt lycklig. Att krama Mikko. Och det skulle väl i så fall vara kärlek. Men att vinna robottävlingen var också riktigt lyckligt. Vad är det? Seger? Är inte det lite väl egoistiskt? Men det skulle ju iofs bara stärka min tro på att jag är grymt egoistisk och att det är den främsta andledningen till att jag inte är lycklig.
Okej, jag ordbajsar. Förlåt. Jag ska sluta nu.
Men svara,
Vad gör dig lycklig?
Jag drömde en dröm.
När mina föräldrar bråkar i mina drömmar så är jag alltid typ 3 år gammal och mina föräldrar bråkar alltid om pengar. Jag sitter alltid inträngd i ett hörn och gråter. Jag hatar det. Det är en av de få saker som jag blir riktigt rädd för när jag drömmer.
Vet ni varför?
Vi får dra lite bakgrund först. Mina föräldrar skilde sig när jag var 5 år. Mamma påstod att pappa hade varit otrogen med mammas nuvarande mans dåvarande flickvän. Vilket pappa fortfarande förnekar. (Nu vet ni vart jag har fått min svartsjuka sida ifrån) I alla fall så hade de bråkat nästan hela min uppväxt, mamma tyckte att pappa var för snäll mot mig och pappa tyckte att mamma var för sträng, någon hade slösat för mycket pengar, pappa jobbade/pluggade för mycket och mamma fick göra för mycket hemma osv. Det finns inget som gör så ont i ett barn som att se föräldrarna bråka. Det tvingar nämligen barnet att ta parti, man måste välja en förälder som man vill försvara. Jag brukade försvara min pappa eftersom mamma alltid brukade skälla på honom. Dessutom har jag alltid varit pappas flicka. Men jag ville fortfarande inte bli arg på mamma.
Sånt där sätter spår. Det ska ni veta. Det gör fortfarande ont i mig när mamma frågar om pappa har hittat någon ny 20-åring som han kan vara otrogen med. Det gör fortfarande ont att höra pappa snacka skit om min mamma. Men dom verkar inte förstå det. Det verkar liksom inte som att det faktum att jag älskar dem båda är möjligt i deras värld. Det gör ont.
Varför gör det ont?
Det gör ont för att jag alltid har haft problem med att mina föräldrar aldrig har kunnat komma överens. De träffas en gång om året, på min födelsedag, och då pratar de knappt med varandra. När jag drömmer så hoppas jag alltid att jag ska kunna få allt att bli bra, jag hoppas att allt ska bli annorlunda. Det är som att jag är medveten om hur det blev på riktigt, men att jag liksom får en andra chans. Men jag kan liksom inte ändra på det som har hänt. Och det skrämmer mig. Jag önskar så mycket, men jag kan inte göra något. Det gör ont.
Nu har jag fått skriva av mig lite. Hoppas att det inte var jättejobbigt för er.
Okej Gud. Det här är inte så roligt. Ibland tror jag att det är du som visar mig mina drömmar. Men varför visar du mig det här? Vad spelar det för roll? Jag vill bara glömma...
Amen
Jag hatar att jag saknar.
Det gör så grymt ont. Nu när jag äntligen hörde något ifrån dig så var det som att det inte spelade någon roll, som att allt jag gjort var fel, som att du inte ville prata med mig. Jag vet att du inte läser det här, men jag är för feg för att skriva det till dig. Och jag tvivlar på att du kommer svara om jag ringer, dessutom tror jag att du har bytt nummer.
Jag hatar att bli lämnad. Speciellt när det alltid slutar på samma sätt. Vi är gymt tighta ett tag, sen blir det höst och vi börjar plugga eller jobba och helt plötsligt blir det inte lika lätt att umgås. Sen helt plötsligt så blir det vinter och vi hörs inte längre, sen blir det vår och du har strulat med varenda tjej du kan se, inser att du inte vill ha det så, blir ledsen och ringer mig och voila, vi är tillbaka på ruta ett. Jag orkar inte mer. Ringer du iår så svarar jag inte. Det är ändå bara jag som blir sårad i slutändan.
Förlåt, men jag orkar inte...
Ni får ursäkta, det är riktat till en person som inte kommer läsa det, men jag var tvungen att skriva det någon stans. Jag kanske kan förklara en annan dag...
I wish I could.
Kan inte någon bara försvinna med mig?
Jesus, jag orkar inte vara rädd. Jag orkar inte hålla tyst. Ge mig mod att göra något. Ge mig mod att faktiskt göra något. Ge mig idéer för att göra något. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har ingen aning. Gud, jag är bara dum i huvudet. Jag vet. Jag hatar det. Jag gör verkligen det, men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag kan inte göra något åt det. Jag suger.
Amen.
Love can change the world.
Sitter och tittar runt på lite saker i mitt rum. Kollade igenom min garderob förut och hittade tre klänningar som jag faktiskt kan använda. En är lite tveksam och en har på nått mysko vis fått rostfläckar på sig, men det går att fixa... Den tredje har jag på mig. Den ska jag lätt ha på mig i helgen om det är fint väder. :)
Men jag har tänkt på ett antal saker. Bland annat att "love can change the world". Mest för att min tröja med den texten hänger på min vägg. Men det är grymt sant. Jag menar vi människor så grymt duktiga på att bli arga på varandra, vi säger saker till varandra som vi inte alls menar osv. Och vet ni vad? Hade vi bara älskat varandra på det sätt som vi ska älska varandra på så hade det inte varit ett problem. Det hade gått jätte bra i alla fall och allt hade varit frid och fröjd. Men nu är det inte det. Och det gör mig ledsen...
Jesus, du vet att det skrämmer mig. Du vet att jag tappar tålamodet ibland och blir arg. Väldigt arg. Förlåt mig. Men just då verkar det som bästa utvägen. Hade jag inte varit ensam så hade jag aldrig blivit arg. Förlåt. Jesus det är inte meningen.
Amen.
På tal om..
Jag vet inte hur jag ska formulera mig. Jag blir mest trött på folk, på folk som inte är kristna som tror att kristna är helt dumma i huvudet och springer runt och hatar alla som inte är kristna, bara för att. Men snälla, det är ju för Guds skull tvärtom. Jag menar, det är ju ni som trackar på oss. Det är inte vi som försöker trycka ner er. Det är tvärtom. Jag blir så less. Det här är reultatet av att vi inte "kan" leva som vi borde. Fail på oss. Massa fail.
</3
Ensamhet.
Jag är grymt ensam ibland på kvällarna. Men what to do liksom. Lite ensamhet har inte dödat någon.
Insåg för en liten stund sen att jag sitter och dricker cider med 0,7% alkoholhalt och att jag tycker att det smakar alkohol. Så går det när man inte dricker alkohol så ofta. Jag hade för mig att skillnaden på cider med såpass lite alkohol och på "äppeldryck av ciderkarakträr" var typ minimal, men det verkar som att jag hade fel, det är helt sjukt. På riktigt. Jag menar, vad gör de där 0,7% för skillnad egentligen? Jag skulle kunna köra bil nu om jag hade haft körkort ^^ Men det kanske är poängen, att man ska få smaken, men inte bli påverkad av det. Herre Gud, att jag ens funderar på det....
Det var inte meningen att jag skulle blogga om cider. Jag skulle blogga om lite annat tänkte jag. En låt som jag har lyssnat mycket på nu på senare tid bland annat, det är Casting Crowns som har gjort den och låten heter East to West. Den handlar om att Jesus har tagit våran synd och kastat den så långt österut det bara går. Och att han undrar hur långt det är mellan öst och väst eftersom han inte vill falla tillbaka i sina gamla vanor. Det är en ganska bra fråga tycker jag. Inte just hur långt "the east is from the west" utan hur långt bort är egentligen våra gamla synder? Är det lika långt som vi tror.
Hur höga är trappstegen egentligen?
Jag tror att vi varje gång vi lämnar något vi brukade göra bakom oss så kommer vi ett steg högre upp i trappan, trappan mot Gud. Men det är klart att vi kan ramla ner igen. Jag gör det mest hela tiden. Men det är då vi måste ställa oss upp igen och gå upp igen. Ibland kan det vara jätte jobbigt, det kanske är ett väldigt högt trappsteg. Men ibland kan det vara ganska lätt, ett ganska lågt trappsteg alltså. Är ni med så långt? Jag hoppas det, för jag tänker inte sluta där.
Vad gör man då när man ramlar ner?
Jag hatar att ramla ner, för att jag aldrig vet vad jag ska göra. Jag blir liksom helt förstörd. Oftast slutar det med att jag sitter framför datorn. Spelar Tetris och ber frenetiskt till Gud att han ska hjälpa mig. "Gud, sänd mig en ängel som kan lyfta upp mig" Efter en stund brukar jag gå igenom msn kontakterna på jakt efter någon med mer erfarenheter än mig, någon som jag litar på. Det brukar bli lite halv svårt sådär mitt i natten (ja, det händer alltid mitt i natten) eftersom det inte finns så många vakna då. Jag brukar leka lite med tanken att ringa någon. Men oftast så ringer jag ingen. Jag brukar be lite till och det brukar bli bättre.
Det är nog ungefär allt. Bön funkar alltid. (Det kan ni inte ha missat idag direkt...)
Gud. Tack för att du hör våra böner. Tack för att du alltid funkar. Vad som än händer är du våran klippa. Du finns med oss även om vi hamnar så långt österut vi bara kan komma. Du finns med oss hela tiden. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Mina ord räcker inte till för att visa den tacksamhet jag känner inför dig Gud. Mina tankar kan inte uttrycka det heller. Förlåt mig. Gud, jag har inga problem i livet, allt känns helt okej just nu. Men jag vet andra som har problem. Se dem när de faller. Hjälp dem upp. De förtjänar det, jag lovar dig, de förtjänar det.
Amen.
One Thing That I Know.
Jag vill tro att jag vet saker. Att jag har koll och att allt är ordnat, men sen med jämna mellanrum så inser jag att "shit, jag har ingen koll alls". Då har jag mest lust att ge upp, lägga allt i någon annans händer och bara slippa tänka på det. Men då finns det en liten bra grej har jag hört, den kallas bön.
Det är nog en av de få sakerna som jag är riktigt säker på, att Gud hör bön. Alltid. Sara pratade om det på andakten igår. Jag har hört otaliga andra människor prata om det. Jag har pratat om det med otaliga människor. Och alla har kommit fram till samma sak. Gud hör bön, och han svarar på bönerna.
Så när jag vill lägga mitt liv i någon annans händer så lämnar jag det till Gud. För att jag vet att han gör det som är bäst för mig. Av kärlek gör han det som är bäst för mig. Är inte det ganska sjukt egentligen?
Gud, jag lämnar allt till dig nu. Lyft bort alla bördor från mig så att jag kan resa mig upp och sträcka på ryggen. Jag pallar inte att böja på ryggen för alla problem längre. Lyft upp dem och bär dem åt mig. Precis som du gjorde med korset. Ta bort de saker som inte är bra för mig. Rensa min låda Gud. Rensa bort allt dumt jag gör som jag borde sluta med. Jag älskar dig Gud. Jag gör verkligen det. Och jag känner fortfarande att jag säger det för lite till dig, jag borde säga det mer, jag borde säga det mer till alla människor jag älskar, men jag har inte kraften att göra det. Jag orkar helt enkelt inte. Jag är kass Gud. Men jag vet om det, och jag ber om ursäkt för det. Förlåt. Förlåt för att jag ställer massa krav på mig själv, och framförallt på dig Gud. Det är inte för att pressa dig, det är min otålighet och min vilja som inte riktigt klarar av ett nej eller ett vänta. Det finns liksom bara ett svar i min hjärna. Förlåt mig. Hjälp mig med tålamodet, hjälp mig att bli mer öppen för vad du säger Gud.
Amen.
Diktare.
Satt på svenskan förut, vi gör ett grupparbete om Nils Ferlin, eller om diktare, men vi jobbar med Nils Ferlin. Det är lite intressant.. att vara poet kan inte vara någon dans på rosor direkt.
Och Nils Ferlin har skrivit en dikt som har fastnat i mitt huvud. "Så ler bara den" heter den.
Det var ett sånt vackert väder,
då såg jag en blick som log.
Och jag vet inte hur men den skar mej
så hela min glädje dog.
Den var yster och ung så det lyste.
Dock visste jag skälvande klart
att så ler bara den som ska lämna
den blommande jorden snart.
Jag tyckte att den var fin. Det kanske inte ni tyckte, men skit samma. Jag gillar att han går från att allt är helt underbart och att folk ler (okej, blickar ler, men i alla fall) till att blicken som log skar honom så att hela glädjen dog. Det är liksom som att allt var bra, sen blev allt dåligt. På typ ett ögonblick. Det är helt sjukt...
För övrigt så fick jag mejl från Tomas förut. Jag älskar bönesvar. Eller ja, jag älskar att jag ber för saker och så blir det bra, sen vet man ju inte riktigt i det här fallet om det var något bönesvar eller inte.. men shit the same. Gud är cool.
Gud, tack för att du är så grymt cool att du liksom fixar allt. Hela tiden. Du är så cool. Jag älskar dig. För evigt. Men jag är fortfarande rädd. Låt mig finna trygghet i dig. Ta hand om mig i min oro, gör mig lugn. Låt mig gömma mig i din famn. Så som du brukade göra när jag kände mig ensam. Gud, det händer inte så ofta längre, men just nu har jag ingen att krama, jag har ingen att finna tröst hos. Låt mig göra det hos dig. Jag älskar dig. Förlåt, jag kanske inte älskar dig tillräckligt, jag kanske inte är bra nog, men jag försöker i alla fall. Jesus, förlåt alla mina synder.
Amen
The reason why I'm standing.
Hur hade mitt liv sett ut utan Gud? Jag har ställt mig den frågan ganska många gånger, speciellt de dagar när det känns som att Gud aldrig har gjort mig något vettigt, eller de dagar när andras ord om att Gud inte finns träffar lite hårdare. Men sen slår det mig att "Hey, he's the one that makes the sun shine" och jag tror att det är sant. Jag tror att Jesus är andledningen till att jag vaknar på morgonen, andledningen till att jag orkar gå upp.
"I am a flower quickly fading
Here today and gone tomorrow
A wave tossed in the ocean
Vapor in the wind
Still You hear me when I'm calling
Lord, You catch me when I'm falling
And You've told me who I am
I am Yours, I am Yours"
- Who Am I - Casting Crowns
Jag fetstilade två rader som jag tänkte fokusera lite mer på. Lord, You catch me when I'm falling. Det är sant. Det var liksom det som var poängen med det här inlägget. Det är som den där berättelsen som folk alltid drar på läger och andakter och grejer, men som de samtidigt förväntar sig att ingen har hört. Den med mannen som går på en strand tillsammans med Gud. Jag drar en kort sammanfattning ifall att någon inte har hört den.. Gud och mannen går där och följer mannens fotspår (han har precis dött) men på vissa ställen finns det bara ett par fotspår, så säger mannen "Varför övergav du mig när jag hade det som svårast?" Och så svarar Gud "Jag övergav dig inte, jag bar dig". Nu har ni fått poängen i alla fall. Och Gud älskar oss, ibland så tar han kanske saker ifrån oss som vi verkligen tycker om, men det är inte direkt som att han gör det för att han inte älskar oss, han gör det för att han älskar oss. Han tar inte bort saker som är bra för oss, han tar bort saker som är dåliga för oss i längden. Och visst vi kanske faller, vi faller ganska ofta, men han fångar oss och hjälper oss upp.
And You've told me who I am. Gud ger oss en mening med våra liv, han har en plan för vad vi ska göra. Och om det finns hinder för det och vi ber honom att hjälpa oss följa honom så kommer han göra det. Han tar bort hindren. Jag vet att när jag skulle till Ukraina förra året så hade inte mina föräldrar pengar till det och jag bad Gud att om han verkligen ville att jag skulle åka så fick han ge mig pengar och dagen efter så erbjuder sig morfar att betala. Fattar ni? Det fanns ett hinder och han tog bort det. Det är andledningen till att jag inte vågar be Gud att han ska göra vad han vill med Mikkos liv. Jag vet inte om jag vågar.
Gud, om du nu vill att jag och Mikko ska vara ihop och vill att han ska åka till Kanada så löser du det. Eller hur? Du vet att jag är livrädd för att det inte ska hålla. Men jag vill tro att det ska hålla, jag vill att det ska finnas en andledning till att det har hållt såhär länge. Jag tror ju fortfarnde inte på distansförhållanden. Men Gud jag älskar dig, men jag älskar Mikko också. Jag är rädd för att förlora dig, men jag är rädd för att förlora honom också. Så Gud, nu lägger jag det här i dina händer. Gör det som är bäst. Du vet att jag älskar den där pojken, att jag älskar dig, att jag inte vill något hellre än att följa med honom, men jag kan inte. Vill du verkligen ha dit honom nu? Vad kan han göra där som han inte kan göra här? Gud, du är the reason why I'm standing.
Jesus, tack för att du dog på korset, förlåt för att jag syndar i alla fall. Förlåt för att jag är dum i huvudet och gör saker som jag inte borde, saker som jag skäms för, saker som jag ångrar efteråt. Gud, jag älskar dig. Jag älskar dig mer än ord. Mer än bilder. Men jag förtjänar inte din kärlek, jag förtjänar ingen kärlek alls. Förlåt.
Amen.
